Pippi, chokladbollar och tomten i Kalles jul

SVT bestämde sig för att ändra några saker i en Pippi film, som jag försått det tillsammans med de som äger rättigheterna till det. Pippis pappa är inte längre n**gerkung och när Pippi drar i ögonen för att likna en kines har tagits bort. Tack för det! Och med en gång går debatten igång om att folk som tackar för det här är överkänsliga, att det bara är ord i en gammal bok, att det inte betyder något, att det bara spelgar hur samhället såg ut då. Jag har inte sällat mig til den kören någonsin, men jag kan samtidig erkänna att jag inte alltid riktigt har förstått, även om det är lite jobbigt att erkänna det idag. Jag förstod inte då hur det är att inte tillhöra normen, vad det innebär, hur de subtila signalerna fungerar och ständigt försöker hålla de som inte tillhör normen utanför. Och förstår gör jag såklart inte fullt ut nu heller, för jag har fortfarande kvar min ljusa hud, min kärnfamiljsuppväxt, högskoleutbildning, välavlönade jobb, boende i en bostadsrätt och allt det där som gör mig en del av normen, en del av de priviligerade. Och då kan man inte rikgit förstå, inte helt och fullt. Men jag har en annan förståelse nu eftersom min sons hy, hår och födelseland avviker från mitt. Avviker från normen. Vi två tillsammans avviker. Och det gör att jag numera ser, numera förstår på ett annat sätt.

Så för mig är det numera så – att det här med vad man kallar saker faktiskt är viktigt! Nu försåt jag. Och för min sons skull spelar det roll vad man kallar de där kakaostinna havregrynsbollar, vad Pippis pappa hade för jobb och om den mörka dockan som tomten i Kalles jul ska stämpla med OK-stämpel i baken är en nidbild eller inte. För alla de här till synes små sakerna, som för dig och mig med vår vita, priviligerade, normtillhörande referensramar kanske inte verkar spela så stor roll, är faktiskt tecken på vad som egentligen gäller. En liten lätt markering, men ändå en markering, som visar om man sätter agendan eller ska följa den. Vem som bestämmer, vem som har makten. Och genom att använda de där gamla förlegade ordet n**er istället för till exempel brun visar man att man tycker att man har makten. Man återupprepar gamla maktmönster.

Till dig som då tycker att min inställning till det här är överdriven, att jag inte ska ta det på stort allvar, att det bara är ord och inte en värdering från din sida – till dig har jag bara en fråga. Även om det nu inte spelar någon roll för dig, när du nu förstår att det spelar roll för mig, för min son – varför kan du inte bara sluta då? Varför måste du hävda en rätt att få säga vad du vill? Få använda ord som andra upplever som kränkande bara för att ”det har vi alltid gjort”. Varför kan du inte bara säga – ”fine, jag förstår inte fullt ut men om det betyder så mycket för dig så slutar jag med.” För jag begär inte att alla ska förstår varför det är viktigt, jag gjorde nog som sagt inte det själv fullt ut förut. Så jag begär inte att man ska förstå varför. Men jag har svårt att först att personer i min närhet inte kan visa mig och min son den respekten, att ta mig på orden, lita på mig när jag säger att det bevarar gamla maktstrukturer som i förlängningen drabbar mitt barn och att jag inte vill att man bidrar till dem. Det har jag faktiskt djälvigt svårt att förstå eller acceptera!

Annonser

”Ingen skulle sakna mig om jag försvann”

Såg en stund på Djävulsdansen häromkvällen på SVT, om att vara medberoende till missbrukande föräldrar. Och någon sa något i stil med ”men det värsta var att ingen skulle sakna mig om jag försvann.” Ingen ska behöva växa upp med att en sådan känsla, ändå gör alldeles för många det. Jag har svårt att ens låta orden sväva i huvudet, än mindre låta känslan snudda vid mitt hjärta och då är jag en vuxen som vet att det för mig inte är en verklig känsla, herregud vad ska då ett litet barn känna?

Läser också idag om en ettåring i Sundsvall som polisen hittade vid en husransakan där de gripti mamman ett antal timmar tidigare. Som inte sagt något om en ensamn ettåring hemma i lägenheten. I det sistnämnda fallet hade familjen varit föremål för utredningar, omhändertagande och beslut, ändå blev barnet kvar hos en missbrukande förälder. Det bubblar en ilska i mig – skaffa inte barn om du inte kan ta hand om det! Men visst, jag vet, det är inte så enkelt att bara säga så. Det är människor i ett missbruk, en sjukdom, en kris eller något annat djupt tragiskt. Men ändå, barnet blir lidande. Och varför brister samhället gång på gång? Det har jag så svårt att acceptera. Många barn far fram och tillbaka som ett löv i en höststorm mellan sina föräldrar och fosterhem, jourfamiljer och nya fosterhem. Det sägs att det är för barnens bästa som de får komma tillbaka till sina föräldrar. Bilden av ett par biologiska föräldrar som det bästa för barnet i alla lägen verkar vara så fast rotad att barn trots att de omhändertagits gång på gång ändå får flytta tillbaka till dem ännu en gång. Jag säger inte att man ska förlora sina barn för minsta lilla, eller att man inte ska ge människor en ärlig chans att komma ur ett missbruk och komma tillbaka till ett bra liv igen. Men vem står upp för barnen, tar deras parti och deras rätt till en trygg barndom? Hur länge till ska oskyldiga barn ryckas upp, skickas fram och tillbaka, hur många fler ska behöva känna ”det är ingen som saknar mig om jag försvinner”. För när man känner så, då har vi ett samhälle som så totalt och kapitalt misslyckats.

Inte så vitt jag vet

När man sitter där hos en ny läkarkontakt och ska fylla i en hälsodeklaration så brukar i alla fall jag tänka ”hur var det nu igen, hade farfar en propp” eller ”hm, vad sa mamma, var det vanligt med kärlkramp på hennes sida”. Jag har fullt sjå med att hålla reda på mig själv och min egen sjukdomshistoria känns det som.

Idag fick vi papper för sonens räkning, inför röntgenundersökning under narkos. Men jag behöver inte fundera så mycket på frågorna som för mig själv. ”Är ditt barn fött förtidigt?” ”Har ditt barn fått metallsplitter i ögat eller annan del av kroppen?” ”Finns det problem med hjärt-kärlsjukdomar i släkten”. Det spelar ingen roll hur hårt jag tänker, svaret kommer vara något i stil med ”inte vad jag vet”, ”finns ingen information” eller ”delar av barnets medicinska historia är inte känd”. En enkelthet som inte är helt bekväm. En påminnelse om att jag inte varit med från början, inte delar samma sjukdomshistorik. Där det annars inte spelar mig någon som helst roll att han inte har mitt blod, min vävnad eller är del av min medicinska historia blir det helt plötsligt så påtagligt. Så viktigt. Det finns så grundläggande saker om mitt barn som jag inte vet. Saker som kan vara så livsavgörande. Jag antar att det bara är att vänja sig, att hitta sina ”inte så vitt jag vet” och inte låta det få något värde i vår familj mer än ren fakta.

 

Inte som förlagan

image

Jag har lärt mig att i sociala media bjuds det på alldels för många perfekta ytor av olika de slag. Nu tror jag nog aldrig att min blogg kommer bli känd som skriven av någon som vill visa upp en perfekt yta, (men känd för annat får den gärna bli) men bäst att ta det säkra före det osäkra och låta första bakinlägget bli ett exempel på inte-så-himmla-fint-och-duktigt.

Jag vet inte riktigt vad som hände, men mina jitterbuggar ser då inte ut som Roy Fares. Tunnt lager av maräng ovanpå mördegen stod det. Tunnt blev det kanske inte, men av bilden i boken att dömma så var det nog ändå nästan i underkant med tanke på hur mycket maräng det är i hans versioner. Men han fick sina fina, runda, snyggt rullade – jag fick en mördegs- och marängmosch. Men goda blev de, så både Roy och jag själv står fortfarande högt i kurs  här hemma.

En bakgrund

Vi, jag och maken, är alltså de glada och stolta föräldrarna till G. Han är adopterad från ett afrikanskt land och vi fick varandra en het, klibbig, kolsvart kväll för 1 år och 8 månader sedan. Vi hade rest hela dagen, var mörbultade efter resan, imigrationskontrollen, tullen och den allmänna chocken av 30 gradig värme klockan 20 på kvällen. Samtidigt som vi var helt slut var vi på helspänn. Fick vi se honom nu? Skulle vi vänta till i morgon? Vi visste att han fanns i huset vi skulle bo i, men vi visste samtidigt egentligen inget. Vi hövlighetspratade om resan, vår väntan i Sverige som varit lång, åt en bit mat, väntade och undrade. Svettades av flera anledningar, men mest eftersom vi var så ovana med värmen. Alla ljud, dofter, mörkret, allt svävade runt oss. Så kom de magiska orden ”han ligger där borta i sängen, vill ni se honom”. Vi stod där böjda över honom och tittade, höll andan. Och som om han visste, kände att vi stod där vaknade han. Och sedan var han vår. Satt där med stora ögon i våra famnar. ”Åh, han vet att mamma och pappa kommit” sa hon, kvinnan som låg bakom att vi fått vår son efter all längtan, all väntan, efter den på så många sätt långa resan. Kanske gjorde han det. Vi visste i alla fall att nu var vi framme, hos honom, vår son.

G har haft en tuff start i livet, det rådde det ingen tvekan om. Vid ett års ålder var han ordentligt undernärd och kunde inte sitta upp själv. Dessutom gravt understimulerad. Vilka möjligheter till anknytning han har haft är till stor del något som vi inte vet så mycket om. Vi får titt som tätt frågan om vi träffat hans föräldrar, om vi vet något om dem. Vad vi vet om hans bakgrund.Hur han hade det i början. Kortfattat kan vi säga att vi vet inte så mycket. Och vi delar inte med oss av så mycket heller med respekt för att det är Gs berättelse som han så småningom ska få bestämma över själv. Men hela den biten sparar jag till ett annat inlägg, en annan dag.

Men ja, en tuff start det hade han. Han ligger efter på många sätt i förhållande till sin fysiska ålder. Han är 3 år nu, men på många sätt är han det inte. Han saknar en del i sin grovmotorik, tex kan han inte hoppa och han har dålig balans. Hans finmotorik har inte utvecklats ordentligt heller, han har inget pincettgrepp, han håller på att lära sig äta med bestick och han kan inte peka eller trycka på en knapp med ett finger. Han har en språkstörning där han visserligen nog förstår en hel del av vad vi säger, men själv saknar ett språk och till mångt och mycket kommunicerar med skrik och andra ljud. Hans glädje med böcker just nu är att få bläddra i dem. Och bita lite ibland. Men att läsa, att prata om bilderna, peka på något, det finns inte där. Han är väldigt intresserad av andra barn, men förstår inte de sociala koderna så bra, han verkar inte förstå vad ”ont” är för något varken på sig eller andra och han är ganska gåpåig gentemot andra. Vad allt det här beror på, det vet vi ännu inte. En del kanske är sen utveckling och saker han tar i fatt med tiden, annat är troligen en diagnos. Autism och utvecklingsstörning verkar det som just nu. Vi får se vad utredningen och tiden visar oss. Men en sak vet jag i alla fall med säkerhet. Den där glada, uppsluppna, busiga, underbara ungen är min. Min alldeles egen, mer än livet älskade G. Och jag är hans mamma. Hans stolta a/a-mamma.

Hur det började

Jag sitter där på Astrid Lindgrens neuropediatrik, i ett rum på femte våningen som vi nått via hiss B, 40 minuter in i det första besöket med läkaren. Hon har inte sagt så mycket känns det som. Fast det har hon såklart, hon har frågat och frågat och jag har förklarat, vikt ut, exemplifierat hur G fungerar, vad han gör, vad han inte gör, hur kan kommunicerar, vad som intresserar honom, vad vi vet om hans bakgrund, medicinska historia osv. G är ute i korridoiren och springer med farmor. Läkaren tittar på mig och frågar sedan:

– Hur rak kan jag vara med dig?
– Så rak du behöver.
– Ja, det är nog autism med utvecklingsstörning, säger hon sedan bara så där. Rakt av.
– Jaha, ja, det var kanske inte så oväntat.
Fast det var det. Att det var något, det trodde vi nog, maken och jag. Maken som inte är med idag, vi tycker inte att det behövdes, det var ju bara ett första besök. Nog trodde vi att något inom ”diagnosvärlden” skulle kopplas till honom, men jag trodde helt ärligt inte autism. Inte utvecklingsstörning heller. ADHD kanske, sen i utvecklingen pågrund av sin tuffa start i sitt födelseland. Men inte autism med utvecklingsstörning. Ändå säger jag så, att det inte var så oväntat.
– Jag förstår att det är tufft att höra, säger hon från andra sidan skrivbordet.
– Jo, men det är bättre att veta. Så man kan förhålla sig till något.
Så börjar jag samla ihop mina papper, alla sakerna som G rivit runt i läggs tillbaka, jag lägger ner mina prylar i min väska. Allt medan hon förklarar att han såklart ska utredas, det här är ju inga detaljer ännu, det ska vi ännu komma fram till. Och vad som är adoptionsrelaterat och vad som är diagnos är svårt att säga, han har ju inte varit hos oss så hemskt mycket mer än 1 år. Ett år, fem månader och sex dagar närmare bestämt tänker jag. Något som känns som ”för alltid”. Fast det är visst kort. Och ännu kan mycket hända, kommer att hända försäkrar hon. Allt medan jag samlar ihop sakerna. Och mig själv.
– Är du okej?
– Jo…
Men nu är jag inte längre lika lugn. Tårarna kommer. Oron väller fram. Men nej, jag ska gå ut och träffa G. Köra bilen de 10 minuterna hem. Måste hålla ihop. Så jag torkar tårarna, försäkrar läkaren om att jag faktiskt hellre vill veta. Och det vill jag verkligen, jag var bara inte beredd på det svaret just nu.  Trycker undan oron, trycker undan orden som ekar i huvudet och går ut och kramar om G.

Så åker vi hem, förklarar för farmor vad som sas när hon hade gått ut. Ger G mat. Gråter. Ringer maken och gråter ännu mer. Sedan börjar jag skriva, börjar berättelsen om vår ovanliga vardag med de två a’na adoption och autism.