Hur det började

Jag sitter där på Astrid Lindgrens neuropediatrik, i ett rum på femte våningen som vi nått via hiss B, 40 minuter in i det första besöket med läkaren. Hon har inte sagt så mycket känns det som. Fast det har hon såklart, hon har frågat och frågat och jag har förklarat, vikt ut, exemplifierat hur G fungerar, vad han gör, vad han inte gör, hur kan kommunicerar, vad som intresserar honom, vad vi vet om hans bakgrund, medicinska historia osv. G är ute i korridoiren och springer med farmor. Läkaren tittar på mig och frågar sedan:

– Hur rak kan jag vara med dig?
– Så rak du behöver.
– Ja, det är nog autism med utvecklingsstörning, säger hon sedan bara så där. Rakt av.
– Jaha, ja, det var kanske inte så oväntat.
Fast det var det. Att det var något, det trodde vi nog, maken och jag. Maken som inte är med idag, vi tycker inte att det behövdes, det var ju bara ett första besök. Nog trodde vi att något inom ”diagnosvärlden” skulle kopplas till honom, men jag trodde helt ärligt inte autism. Inte utvecklingsstörning heller. ADHD kanske, sen i utvecklingen pågrund av sin tuffa start i sitt födelseland. Men inte autism med utvecklingsstörning. Ändå säger jag så, att det inte var så oväntat.
– Jag förstår att det är tufft att höra, säger hon från andra sidan skrivbordet.
– Jo, men det är bättre att veta. Så man kan förhålla sig till något.
Så börjar jag samla ihop mina papper, alla sakerna som G rivit runt i läggs tillbaka, jag lägger ner mina prylar i min väska. Allt medan hon förklarar att han såklart ska utredas, det här är ju inga detaljer ännu, det ska vi ännu komma fram till. Och vad som är adoptionsrelaterat och vad som är diagnos är svårt att säga, han har ju inte varit hos oss så hemskt mycket mer än 1 år. Ett år, fem månader och sex dagar närmare bestämt tänker jag. Något som känns som ”för alltid”. Fast det är visst kort. Och ännu kan mycket hända, kommer att hända försäkrar hon. Allt medan jag samlar ihop sakerna. Och mig själv.
– Är du okej?
– Jo…
Men nu är jag inte längre lika lugn. Tårarna kommer. Oron väller fram. Men nej, jag ska gå ut och träffa G. Köra bilen de 10 minuterna hem. Måste hålla ihop. Så jag torkar tårarna, försäkrar läkaren om att jag faktiskt hellre vill veta. Och det vill jag verkligen, jag var bara inte beredd på det svaret just nu.  Trycker undan oron, trycker undan orden som ekar i huvudet och går ut och kramar om G.

Så åker vi hem, förklarar för farmor vad som sas när hon hade gått ut. Ger G mat. Gråter. Ringer maken och gråter ännu mer. Sedan börjar jag skriva, börjar berättelsen om vår ovanliga vardag med de två a’na adoption och autism.

Annonser

4 thoughts on “Hur det började

  1. Hittade hit via 4m. Fin blogg och stor igenkänning även här. Vår adopterade son var också undernärd, sjuk och hade sedan samma svårigheter som er son i treårsåldern. Vår son är nu fyra år och pratar lite. Utvecklingen går framåt, men jämfört med jämnåriga är han långt efter. Många undringar och funderingar inför framtiden blir det.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s