En bakgrund

Vi, jag och maken, är alltså de glada och stolta föräldrarna till G. Han är adopterad från ett afrikanskt land och vi fick varandra en het, klibbig, kolsvart kväll för 1 år och 8 månader sedan. Vi hade rest hela dagen, var mörbultade efter resan, imigrationskontrollen, tullen och den allmänna chocken av 30 gradig värme klockan 20 på kvällen. Samtidigt som vi var helt slut var vi på helspänn. Fick vi se honom nu? Skulle vi vänta till i morgon? Vi visste att han fanns i huset vi skulle bo i, men vi visste samtidigt egentligen inget. Vi hövlighetspratade om resan, vår väntan i Sverige som varit lång, åt en bit mat, väntade och undrade. Svettades av flera anledningar, men mest eftersom vi var så ovana med värmen. Alla ljud, dofter, mörkret, allt svävade runt oss. Så kom de magiska orden ”han ligger där borta i sängen, vill ni se honom”. Vi stod där böjda över honom och tittade, höll andan. Och som om han visste, kände att vi stod där vaknade han. Och sedan var han vår. Satt där med stora ögon i våra famnar. ”Åh, han vet att mamma och pappa kommit” sa hon, kvinnan som låg bakom att vi fått vår son efter all längtan, all väntan, efter den på så många sätt långa resan. Kanske gjorde han det. Vi visste i alla fall att nu var vi framme, hos honom, vår son.

G har haft en tuff start i livet, det rådde det ingen tvekan om. Vid ett års ålder var han ordentligt undernärd och kunde inte sitta upp själv. Dessutom gravt understimulerad. Vilka möjligheter till anknytning han har haft är till stor del något som vi inte vet så mycket om. Vi får titt som tätt frågan om vi träffat hans föräldrar, om vi vet något om dem. Vad vi vet om hans bakgrund.Hur han hade det i början. Kortfattat kan vi säga att vi vet inte så mycket. Och vi delar inte med oss av så mycket heller med respekt för att det är Gs berättelse som han så småningom ska få bestämma över själv. Men hela den biten sparar jag till ett annat inlägg, en annan dag.

Men ja, en tuff start det hade han. Han ligger efter på många sätt i förhållande till sin fysiska ålder. Han är 3 år nu, men på många sätt är han det inte. Han saknar en del i sin grovmotorik, tex kan han inte hoppa och han har dålig balans. Hans finmotorik har inte utvecklats ordentligt heller, han har inget pincettgrepp, han håller på att lära sig äta med bestick och han kan inte peka eller trycka på en knapp med ett finger. Han har en språkstörning där han visserligen nog förstår en hel del av vad vi säger, men själv saknar ett språk och till mångt och mycket kommunicerar med skrik och andra ljud. Hans glädje med böcker just nu är att få bläddra i dem. Och bita lite ibland. Men att läsa, att prata om bilderna, peka på något, det finns inte där. Han är väldigt intresserad av andra barn, men förstår inte de sociala koderna så bra, han verkar inte förstå vad ”ont” är för något varken på sig eller andra och han är ganska gåpåig gentemot andra. Vad allt det här beror på, det vet vi ännu inte. En del kanske är sen utveckling och saker han tar i fatt med tiden, annat är troligen en diagnos. Autism och utvecklingsstörning verkar det som just nu. Vi får se vad utredningen och tiden visar oss. Men en sak vet jag i alla fall med säkerhet. Den där glada, uppsluppna, busiga, underbara ungen är min. Min alldeles egen, mer än livet älskade G. Och jag är hans mamma. Hans stolta a/a-mamma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s