”Ingen skulle sakna mig om jag försvann”

Såg en stund på Djävulsdansen häromkvällen på SVT, om att vara medberoende till missbrukande föräldrar. Och någon sa något i stil med ”men det värsta var att ingen skulle sakna mig om jag försvann.” Ingen ska behöva växa upp med att en sådan känsla, ändå gör alldeles för många det. Jag har svårt att ens låta orden sväva i huvudet, än mindre låta känslan snudda vid mitt hjärta och då är jag en vuxen som vet att det för mig inte är en verklig känsla, herregud vad ska då ett litet barn känna?

Läser också idag om en ettåring i Sundsvall som polisen hittade vid en husransakan där de gripti mamman ett antal timmar tidigare. Som inte sagt något om en ensamn ettåring hemma i lägenheten. I det sistnämnda fallet hade familjen varit föremål för utredningar, omhändertagande och beslut, ändå blev barnet kvar hos en missbrukande förälder. Det bubblar en ilska i mig – skaffa inte barn om du inte kan ta hand om det! Men visst, jag vet, det är inte så enkelt att bara säga så. Det är människor i ett missbruk, en sjukdom, en kris eller något annat djupt tragiskt. Men ändå, barnet blir lidande. Och varför brister samhället gång på gång? Det har jag så svårt att acceptera. Många barn far fram och tillbaka som ett löv i en höststorm mellan sina föräldrar och fosterhem, jourfamiljer och nya fosterhem. Det sägs att det är för barnens bästa som de får komma tillbaka till sina föräldrar. Bilden av ett par biologiska föräldrar som det bästa för barnet i alla lägen verkar vara så fast rotad att barn trots att de omhändertagits gång på gång ändå får flytta tillbaka till dem ännu en gång. Jag säger inte att man ska förlora sina barn för minsta lilla, eller att man inte ska ge människor en ärlig chans att komma ur ett missbruk och komma tillbaka till ett bra liv igen. Men vem står upp för barnen, tar deras parti och deras rätt till en trygg barndom? Hur länge till ska oskyldiga barn ryckas upp, skickas fram och tillbaka, hur många fler ska behöva känna ”det är ingen som saknar mig om jag försvinner”. För när man känner så, då har vi ett samhälle som så totalt och kapitalt misslyckats.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s