Hur många offentliga kontakter kring ett barn kan man ha på ett halvår?

Hur många som helst är svaret på den frågan!Besök på neuropediatriken, bedömning på HAB, besök hos barnläkaren, avstämning på HAB, besök på hematolgen för dåliga järnvärde, hörseltest,  treårskontroll, provtagning för järnet, förbesök på dagvården inför mr-röntgen, telefonkontakt inför mr-röntgen, nytt järnprov, genomföra mr-röntgen, ny provtagning för järn, nytt besök på hematologen för uppföljning av proverna, besök hos HAB, en bedömning eller två inför utredning, höftröntgen, ett till hörseltest, ortopist, ögonläkare, ringa arbetsterapeut, ringa logoped, ringa specialpedagog, maila annan specialpedagog . Till det lägger vi också in tre gudstjänster på förskolan, förärldramöte, avstämningsmöten med förskolan varannan vecka, ringa neuropediatriken för att få ett intyg till vårdnadsbidragsansökan, två nätverksmöten med förskola och HAB, ny telefontid med neuropediatriken, skriva vårdbidragsansökan, göra en återapport till födelselandet, ringa och kolla varför inget hänt med åtgärderna hos HAB och ett Luciatåg. Tro sjutton elefanten inte alltid kan balansera så bra på sin tråd.

Annonser

Inte börja hosta nu, inte hosta, inte hosta

”Inte börja hosta” – det har varit veckans mantra här hemma. Sonen hade en tid för MR-röntgen idag och den skulle ske under narkos, eftersom det handlar om att ligga blick stilla, inte direkt vår sons starkaste gren. Och förkylning och narkos går inte ihop. De senaste dagarna har snoren flödat ymmigt och bara någon enstaka hostning här och där har hörts. Vilket visst var ok, för han sövas och röntgen är nu gjord.

Röntgen görs som en del i utredningen hos neuropediatriken för att söka efter hjärnskador. Själva utredningen har egentligen inte dragit igång, så vi får förmodligen vänta ett tag på beskedet. I sådana här lägen är det också skönt att bo i en storstad och att ha närhet till speciallistvård. En neuroavdelning gör onekligen att personalen är lite vanare med barn som G. Vi fick känna oss ganska normala för en gångs skull, inte behöva förklara hundra saker gång på gång.

Men det skar i mammahjärtat när skrutten sedan vaknade för jösses så ledsen han var. Allt konstigt och främmande, helt groggy av sömnmedlet han fick och stenhungrig efter att inte ha fått äta sedan frukost. Och då sticks en Piggelin fram – och det ver i sjutton om det gjorde saken bättre eller värre, han som nog inte fått isglass förut. Men så småning om vaknade han till liv och började promenera fram och tillbaka i de långa härliga korridorerna och bit för bit blev det som vanligt. Och väl hemma kom hosta.

En extra timme

Förr var omställningen till vintertid i stortsett bara härlig. En timme mer sömn – vad är det att inte gilla? Att det är en fånigt nollsummespel och att jag hatar när omställning till sommartid kommer skjuter jag åt sidan i tanken när jag fått sova länge och ändå haft massa dag kvar.  Som mamma till ett barn som helst kliver upp vid halv fem och ibland redan vid fyra är dock att vrida tillbaka klockan inte lika roligt längre. I år var hade vi dock en taktik. Vi har tvingat sonen att vara uppe på kvällen trots att han bara varit trött och lag sig på oss i soffan för att få sova va en stund. Belöningen (för oss vuxna) har varit en son som sovit till halv sex-sex! Men idag är vi då tillbaka på ruta ett med en son som vakna halv fem. Så nu tvingar vi sonen att vara vaken på kvällarna trots att han står vid sin säng ocv tydligt signalerar att han vill sova.  Har en känsla av att vi får äta upp det här längre fram när han blir äldre och fattar att få vara uppe är roligare. Och vi inte vill annat än att han ska sova…

All night long

Plötsligt händer det. Bara sådär. Märkte det knappt eftersom jag sov. Märkte inte att oxå sonen sov. Hela natten lång, själv, i sin säng, i sitt rum. Så i natt behövde jag inte lämna min säng med kudde och täcke i släptåg och dra in i sonens rum för att sova med honom. Och tänk, i natt är det makens natt med sonen (här delar vi rakt av på allt, varannan natt med sonen, varannan natt i egna sängen med katten) så jag får sova i min egen säng i natt igen! Värsta lyxen. Maken har upplevt det här någon gång förut, men inte jag. Så små enkla saker en a/a-mamma lär sig uppskatta.

En mamma är alltid en mamma

Det spelar nog ingen roll hur gammal man blir, mamma är alltid mamma. Och fast jag är över fyllda 40 och numera själv en mamma så behöver jag min mamma. Hon lär mig ännu hur jag gör saker – syr till exempel. Eller om man kan göra fläderblomssaft som klarar att stå i rumstemperatur länge. Hur småbarn brukar fungera, hur de egentligen beter sig när de har feber. Och hon finns där och stöttar i stort som smått, per telefon eller handfast på plats. Med mamma på platts i helgen lättade paniken jag kände. Jag kunde slappna av en stund. Visste att sonen hade det tipp topp bra med sin älskade mormor samtidigt som jag kunde få stöka runt i köket. Eller bara sätta mig ner och skriva en stund. Hon ändrade sina planer för några dagar, hoppade på planet för att jag satt där i telefonen och grät och bara inte orkade längre. För att jag behövde min mamma, min trygget. Och precis som jag skulle släppa allt för sonen, gjorde hon det för mig trots att jag är stor och utflugen. Det spelar ingen roll hur gammal man blir, man behöver alltid sin mamma. Så tack mamma för att du finns och inte slutar vara min mamma ens när jag är vuxen.

”En elefant balanserade…”

”… på en liten, liten tråd” går en barnsång som jag sjunger då och då.  På sistonde har det kännts ungefär som att det är jag som är elefanten som försöker balansera på en liten sytråd – dömt att misslyckas med andra ord. Hösten har varit bra, det har varit skönt för mig och maken att få börja jobba igen, sonen trivs på dagis och utvecklas massor. Men samtidigt är det mycket. Det är läkarbesök och införutredningarundersökningar, avstämningar på dagis och fullt sjå med att hitta sina nya rutiner på jobbet när man verkligen måste gå prick 14.30 annars blir man sen till hämtningen på dagis. Vi ska ligga på om både det ena och de andra och bara allmänt vänja oss med att vara en småbarnsfamilj med en glad och överenergisk treåring. Vi har balanserat på gränsen länge, men jag har kanske inte riktigt insett hur nära vi varit att falla av den lilla sytråden. Men det räckte med en segdragen förkylning för att vi skulle falla av.

En lång historia kort, make sjuk med hosta som låter som att lugnorna är på väg att omlokaliseras till en utomkroppslig plats och dessutom feber, jag med en del av den där förkylningen i kroppen men som aldrig bryter ut, bara segar ner mig. En helg där det just inte blev utrymme för så mycket återhämtning, sedan en vecka med sjuk make hemma, dåligt med sömn i flera veckor, en pajad rygg och vips så blev stressen och pressen blev för mycket när maken i går morse återigen kände sig sämre. Paniken byggdes upp i mig. Då skulle jag inte kunna gå på den planerade festen på kvällen, den första på evigheter. Jag skulle inte få några timmar själv hemma i tv-soffan på söndagen, jag skulle inte hinna låta de för stora byxorna träffa symaskinen, städa var inte att tänka på. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka och när de väl kommit så slutade de inte. Just då kändes det som att vårt skyddsnät var så skört. Vilka personer kan fånga oss när det verkligen gäller – vem klara av klara av G och förstår vad de ger sig in på? Just då i min hjärna fanns väldigt få personer på den listan. Så i panik kollade jag flygbiljetter och ringde sedan mamma. Underbara mamma som satte sig på ett flyg sex timmar senare och gjorde att jag kunde slappna av. Kunde känna mig säker på att jag skulle få avlastning under helgen. Få gå på min fest utan att ha ångest för att lämna en sjuk make hemma själv med sonen. Få en stund i tv-soffan på söndagen när hon gick ut med G.

Självklart blev maken ganska snabbt bättre, kanske hade vi klarat oss själva ändå. Men samtidigt, att kunna få slappna av på det sättet jag fått göra i går och idag, det betyder så mycket. Att höra honom leka med sin älskade mormor i ett annat rum, skratta, busa och bara vara med henne är som balsam för själen. Han är lycklig. Han får stimulans och aktiveras samtidigt som jag får en chans att hämta andan. Stöka av en och annan surdeg och känna hur det lättar lite i själen när kladdet är borta.

Så jag inser att vårt nätverk inte är så stort som jag önskar, men att när jag ber om hjälp finns den där. Men ibland är hindret man ska över innan man kan ställa frågan ganska stort. Ska jobba på att riva lite hinder. Och dra igång en ansökan om någon form av avlastningsstöd för oss, för ibland måste vi bara få vara i stillhet vi vuxna också.

lätt dyslexi i fingrarna

Herre min je så mycket skrivfel det är i bloggen! Är det utslag av min faktiska ordblindhet eller har jag fått grav dyslexi i fingrarna som inte märker att det blir fel på tangenterna? Får gå igenom gamla inlägg och rätta, så mycket lärare finns det kvar i mig ändå (jojo, en halv lärarutbildning i bagaget innan det blev kommunikation istället). Här var det mest slarvfel, sluntit på tangenterna. Men mellan varven finns det ord jag alltid skriver fel på ett tangentbord. På studietiden var det studenter. Det blev alltid studnet. Just nu är det precis, det blir väldigt lätt preics. Tur man i jobbsamanhang har stavningskontroll i programmen. Här i bloggen blir det väl bara till att skärpa sig antar jag. Rätta och gör om.