Lampa, melon och kom

Det sägs att lampa är ett av de första orden små barn säger. Och det kan nog de flesta som umgåtts med små barn känna igen. Hur de tidigt utan problem riktar blicken mot taket när man säger ”var är lampan” och snart kommer också ordet ut ”ampa”, ”paaa” eller ett rent ”lampa”. Så man kan ju hoppas att det är så, att det här identifierandet av var lampan sitter och att säga ordet betyder något i språkutvecklingen, för nu snackas det om lampor i parti och minut här hemma. Okej, ordet är identiskt med pappa, så vi får vara lite uppmärksamma så vi inte säger något i stil med ”ja, pappa är i taket.” Men det är så härligt att se att det klickar hos honom. Och inte bara när han är hemma, idag i Kista gallerian tittar han upp i taket mot en hel hoper lampor och säger sin version av ”lampa” och sträcker handen mot dem.

Pratar han ännu? frågar folk som har träffat honom någon gång i början när vi kom hem och det är inte helt lätt att svara. Låter gör han typ jämt. Och kommunicerar det gör han, men mest med andra ljud än ord. Mycket skrik, vilket i längden tär på nervändarna det ska lugngt erkännas. Han säger mamma och pappa, men sedan är det inte så mycket mer ord. I början sa han av alla saker i världen också barbapappa, men numera har han kortat ner det till” ba”. Men han har ett utryck för mer/igen. Och äpple, macka, böja, blöja och när maten är slut/han är mätt. I helgen märkte jag att våra försök att få hans frustrationsskrik att bli ersatt med något annat, mindre jobbigt ljud, verkar ha gett resultat. Ett kort, hårt ”ohm” ungefär som slutet på kom. Och han härmade ordet melon och åt upp en halv sådan efter kvällens middag. Men pratar skulle jag inte säga att han gör, för de kommer inte riktigt som prat ännu, mer att han härmar oss när vi säger det eller i vissa givna situationer (som att få äpple efter maten). Å ena sidan känns det så hoppfullt när han härmar ett nytt ord eller ljud, och speciellt när han kopplar ihop ordet med saken eller händelsen. Å andra sidan funderar jag ofta på om han kommer att prata ordentligt. Kommer han någonsin att berätta om sin dag för mig när jag hämtar honom på dagis eller i skolan? Kommer han att kunna göra sig förstådd till andra än oss? Så mycket som är höljt i ett moln av frågetecken, tveksamheter och rädsla inför framtiden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s