”En elefant balanserade…”

”… på en liten, liten tråd” går en barnsång som jag sjunger då och då.  På sistonde har det kännts ungefär som att det är jag som är elefanten som försöker balansera på en liten sytråd – dömt att misslyckas med andra ord. Hösten har varit bra, det har varit skönt för mig och maken att få börja jobba igen, sonen trivs på dagis och utvecklas massor. Men samtidigt är det mycket. Det är läkarbesök och införutredningarundersökningar, avstämningar på dagis och fullt sjå med att hitta sina nya rutiner på jobbet när man verkligen måste gå prick 14.30 annars blir man sen till hämtningen på dagis. Vi ska ligga på om både det ena och de andra och bara allmänt vänja oss med att vara en småbarnsfamilj med en glad och överenergisk treåring. Vi har balanserat på gränsen länge, men jag har kanske inte riktigt insett hur nära vi varit att falla av den lilla sytråden. Men det räckte med en segdragen förkylning för att vi skulle falla av.

En lång historia kort, make sjuk med hosta som låter som att lugnorna är på väg att omlokaliseras till en utomkroppslig plats och dessutom feber, jag med en del av den där förkylningen i kroppen men som aldrig bryter ut, bara segar ner mig. En helg där det just inte blev utrymme för så mycket återhämtning, sedan en vecka med sjuk make hemma, dåligt med sömn i flera veckor, en pajad rygg och vips så blev stressen och pressen blev för mycket när maken i går morse återigen kände sig sämre. Paniken byggdes upp i mig. Då skulle jag inte kunna gå på den planerade festen på kvällen, den första på evigheter. Jag skulle inte få några timmar själv hemma i tv-soffan på söndagen, jag skulle inte hinna låta de för stora byxorna träffa symaskinen, städa var inte att tänka på. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka och när de väl kommit så slutade de inte. Just då kändes det som att vårt skyddsnät var så skört. Vilka personer kan fånga oss när det verkligen gäller – vem klara av klara av G och förstår vad de ger sig in på? Just då i min hjärna fanns väldigt få personer på den listan. Så i panik kollade jag flygbiljetter och ringde sedan mamma. Underbara mamma som satte sig på ett flyg sex timmar senare och gjorde att jag kunde slappna av. Kunde känna mig säker på att jag skulle få avlastning under helgen. Få gå på min fest utan att ha ångest för att lämna en sjuk make hemma själv med sonen. Få en stund i tv-soffan på söndagen när hon gick ut med G.

Självklart blev maken ganska snabbt bättre, kanske hade vi klarat oss själva ändå. Men samtidigt, att kunna få slappna av på det sättet jag fått göra i går och idag, det betyder så mycket. Att höra honom leka med sin älskade mormor i ett annat rum, skratta, busa och bara vara med henne är som balsam för själen. Han är lycklig. Han får stimulans och aktiveras samtidigt som jag får en chans att hämta andan. Stöka av en och annan surdeg och känna hur det lättar lite i själen när kladdet är borta.

Så jag inser att vårt nätverk inte är så stort som jag önskar, men att när jag ber om hjälp finns den där. Men ibland är hindret man ska över innan man kan ställa frågan ganska stort. Ska jobba på att riva lite hinder. Och dra igång en ansökan om någon form av avlastningsstöd för oss, för ibland måste vi bara få vara i stillhet vi vuxna också.

Annonser

2 thoughts on “”En elefant balanserade…”

  1. Ja det är precis det där, att vara på gränsen hela tiden. Jag har inte riktigt förstått vikten och det viktiga med avlastning förrän nu. Nu inser jag att vi skulle ha bett om hjälp oftare genom åren för att få tid att andas.
    Va fint att din mamma kom. Och framför allt, va fint att du tog steget och bad om hjälp. Kram Maria

    Liked by 1 person

  2. Det är svårt att se vad man själv behöver ibland. Så himla svårt. alla andra runtomkring en ser, försöker säga till en, men själv kör man på som en kaplöpningshäst med skygglappar. Snart i mål, snart får jag vila. Bara det att det med en gång är ett nytt lopp, direkt efter, så man måste säga till sin tränare aka hjärnan att det måste finnas pauser. Och sedan måste hjärtat våga be om dem. Brukar ha svårt att be om hjälp. Svårt att släppa in andra. Men nu gick det bara inte längre. Som tur var på sätt och vis.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s