En blank pusselbit

Nu har vi vetat i en vecka. Vetat med säkerhet att det inte ”bara” är adoptionsrelaterat det som gör att sonen ligger efter i utvecklingen. Inte heller ”bara” på grund av hans tuffa start i livet. Nu vet vi att det finns fysiska skador på hans hjärna. Reslutatet från magnetröntgen visar på hjärnskador som troligen uppkommit före, under eller straxt efter förlossningen. En CP-skada står det i intyget. Förändringar som är bilaterala i hjärnan. Och påverkan på lillhjärnan. Vad det innebär det begriper jag knappt. Vet i stort sett ingenting om sånt här inser jag. Måste läsa. Lyssna på andra. Måste lära mig ett helt nytt språk inser jag när jag gör de första försöken till att läsa. Tonusökning och spasticitet. Mikrocefali. Fastnar i beskrivningar som gör mig än mer förvirrad. Inser att vi kanske måste vara beredda på epelepsi längre fra, men utöver det verkar att ingen kunna tala om för mig hur den här skadan påverkar honom. De kan se var den finns, men inte hur den påverkar. Som att få en pusselbit och se på tjockleken och materialet vilket pussel det tillhör, men om det är en bit himmel eller skog, det vet i fåglarna. Vi måste helt enkelt vänta, se tiden an. Se vad mer som kommer fram i utredningen när det väl drar igång, det här var ju bara en förberedande del. Undrar just hur jag kommer att må efter själva utredningen då…

Annonser

2 tankar om “En blank pusselbit

  1. Omtumlande besked. Förstår om många känslor är i omlopp.

    Även om man vill veta, så vill man ändå inte veta på något sätt. För så länge man inte vet så finns hoppet kvar. När diagnos-papper kommer och man får allt svart på vitt blir allt byråkratiskt, hårt, kallt och man blir helt deppig. Vi fick aldrig någon hjärnröntgen för vår son, vår neurolog tyckte det var ”onödigt”. I efterhand hade jag velat ha det.

    Stor kram till er

    Gilla

    • Ja, precis så är det. Jag har sagt att jag närt ett hopp om ett mirakel i mitt hjärta, att när alla utredningar är klara så visar de inget och sonen har tagit igen det som fattades. Med det här beskedet måste jag begrava det mirakelhoppet. Och det är jobbigt.

      Vår läkare var först ganska säker på att han inte hade någon hjärnskada, sedan märkte hon att han har spänningar i benen och ändrade sig. Nu erkände hon att de var mer skador än hon först trott. När det gäller våra barn som adopteras kan jag tycka att man ska vara generös med den undersökningen det är ju så ofta vi vet så lite inte känner till förlossningsskador od.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s