Drömmar som dör

Det började med att Sheldon i Big Bang Theory säger ”jag älskar dig också” till Amy. Då brister det och tårarna rinner. Först för att det är så sött att han säger så, sedan för att sorgen väller fram. Sedan förvärras det av reklam för Ronald McDonald huset. Känslorna av sorg och orättvishet, maktlöshet och ovisshet väller över mig. Just nu är sorgen värst, den är ännu ganska färsk. De andra känslorna har funnits där ett tag, men sorgen är ny. Eller inte helt, jag har haft en annan känsla av sorg tidigare också, men då har det varit för sonens skull. Varje förälder önskar sitt barn det bästa livet och troligen det enklast livet och det har varit en sorg att det inte kommer bli så enkelt för sonen. Men nu är det en annan sorg. Min personliga sorg. En sorg jag inte vågat sätta ord på, för jag skämts. Sorgen över mina egna drömmar som jag så länge trott på, som jag varit så övertygad om kommer att slå in. Nu blir det kanske inte så, för mitt barns situation kommer kräva mycket mer av mig än jag hade trott. Jag är konstant slut och tänker att ett missbruk av någon form av uppiggande substanser måste vara bättre än att hela tiden vara så här slut. Jag orkar egentligen ingenting, men tvingar mig hela tiden. Varje vecka avsätter jag en ansenlig summa timmar på att sköta all administration kring hans situation. Utöver de timmarna lurar det nästan jämt i bakhuvudet ett gäng orostankar. Han går sex timmar på dagis varje dag, vi jobbar 80 %, och just nu förstår jag inte hur det ska kunna bli mer av något av det. Och jag inser att mina drömmar i den här ekvationen nog blir svåra att uppfylla. Ett jobb som chef – när ska jag ens ha ork att söka, än mindre byta och kunna engagera mig fullt ut i något när min privata situation ser ut som den gör? Hus drömmer vi om – men kan vi verkligen skaffa större fasta kostnader när vi inte vet om vi kan jobba mer än vi gör idag? Och hur ska vi ens ha ork att leta efter något? Mina drömmar om hur det skulle vara att vara barnfamilj får jag kanske heller aldrig uppleva. Jag ser allt som andra gör med sina barn, som jag inte kan göra. Måla, baka, spela fotboll, klättra i en klätterställning. Får jag någonsin uppleva det? Och hur blir det sedan, kommer min son någonsin kunna berätta för mig om sin dag? Kommer han någonsin ha en flick- eller pojkvän som han säger att han älskar? Jag inser att jag måste sörja mina drömmar också, och hitta nya. Frågan är bara var man börjar. I min kärlek till min underbara son antar jag. Men jag känner mig ganska lost. Någon som har en karta?

Annonser

6 tankar om “Drömmar som dör

  1. Ingen karta här inte. Men känner igen mig. Ena dagen är jag glad över vår härliga son som har glimten i ögat. Som är glad och faktiskt lär sig saker. Långsamt långsamt går det ju framåt på hans egna lilla vis. Andra dagar känns allt tungt. Trött på att träna, trött på att han inte riktigt förstår, trött på omgivningen, trött på alla papper, trött på att ingenting kan vara lätt. På något sätt hade jag genom adoptionen så många förhoppningar. Var påläst och beredd på utmaningar med anknytning, sen i försenad utveckling, operationer etc men inte på just neurologiskt funktionshinder. Finner mycket stöd och hämtar kraft genom att träffa/läsa om andra föräldrar som också har barn med svårigheter.

    Gilla

  2. Jag känner också igenom mig i allt du skriver. Det är så drabbande hårt. Håller med, det ger mycket att vara med andra som går igenom samma sak. Och som du brukar säga till mig tror jag, att man måste få sörja också. Stor styrkekram till dig./Maria

    Gilla

  3. Man får sörja och man får tycka synd om sig själv. Men er son, har fått det bästa! Och allt kommer att ordna sig. Det gör alltid det, på ena eller andra sättet.
    Livet har en hård skola och den slår lite olika på oss. Men du har all rätt att sörja dina motgångar. Det är nog så vi samlar ny kraft. Men kom ihåg att din son, har det allra bäst där han är idag. Se inte vad som ”skulle ha kunnat…..” Utan VAD det är.
    /P

    Liked by 1 person

  4. Fina du. Jag kan bara säga att jag sörjt och förtvivlat om och om igen när min vilde var liten. En dag började jag gråta när jag insåg att jag inte längre tyckte det var så jobbigt längre. För att jag äntligen hittade lyckan i att vara mamma till just honom. Nu har jag den mest fantastiska tonåring man kan ha. Min stryka återkom med tiden när rutinerna börja sitta. Jag orkade ta itu med karriären etc.. bara inte just då. Våra barn de utvecklas de med med tiden. Kram..

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s