Tio år eller sex månader

Ikväll finns sorgen nära för många, det är tio år sedan tsunamin svepte in i Thailand, Sir Lanka, Indonesien och i de flesta svenskar medvetande, även om vi inte var på plats. Vi förlorade en av makens barndomsvänner som var på Phi Phi Islands.  Jag minns så väl när de ringde och berättade för maken, någon dag senare.Hur vi visste att vännen var i området men inte kunde tro att han drabbats. Men han var saknad, troligen omkommer enligt hans flickvän som var med. Och det stämde tyvärr. Jag kände inte vännen F speciellt väl, men när en människa lämnar livet så tidigt berör det på ett särskilt sätt. Jag minns honom med ett stort skratt, en kille jag gärna hade velat känna bättre.

Men mina tankar finns inte bara hos de som vi förlorade för tio årsedan, utan tankarna stannar även vid de som lämnat livet nu på senare tid. Eller lämnade, det låter som de gjort egna val, varken vännen F eller kollegan som dog i somras valde det själva. De togs ifrån sina nära och kära, från livet. En kollega dog i somras i samband med sin sons födelse, för sex månader sedan. Bland de grymmaste samband som finns. Jag kände inte henne så väl heller, men även hon och hennes slut berör på ett särskilt sätt. Kanske är det för att jag inte förlorat så många nära, kanske för att de var jämnåriga med mig, men de får på något sätt härbärgera min sorg över hur livet kan vara. Minnet av dem får vara en kanal för känslor som behöver komma i tårar, så som känslor för ibland.

Ikväll tänder jag ett ljus för dem och minns dem med värme och sörjer dem och livets hårdhet med några tårar.
image

Annonser

En magisk afton

För två årsedan var vi hos min svägerska för att fira jul. Vi hade då väntat på vårt resebesked för att få åka och hämta sonen i över 6 månader (det skul bli 7 månader) och även om vi några dagar innan hade fått ett samtal från adoptionsbyrån om att nu var det nära så vågade vi inte riktigt vara glada, inte ta ut glädjen i förskott. Så vi firade jul med båda mina två svägerskor höggravida och ja, jag själv mådde såklart sådär. Ikväll var vi tillbaka hos svägerksan (hon är makens syster, den andra är gift med makens bror) för ett nytt julfirande. En helt annan känsla att vara där, med våra tre barn. Alla mammor, alla med sina barn.Men innan har det legat en oro där och gnagt lite. Hur ska det gå med sonen? Besök hos andra brukar fungera i 1,5-2 timmar, sedan brukar hemfärd vara nödvändig. Jag insåg att den tidsramen inte ens skulle ta oss till mat med den planering som låg. Men julafton blev så där magisk som julafton ska vara. Vi fikade, vi delade ut julklappar, banen lekte med varandra, vi med barnen, barnen lekte med farmor och farfar och vi fixade fram mat på bordet. Som alla barnen åt. Och så körde vi föräldrar matbordsstaffett och jag undrar om det egentligen var någon gång som vi alla satt ner samtidigt. Men det gjorde ingenting, för det var lika för alla. Vi hade en magisk julafton där vi var med, vi var avslappnade och sonen verkade ha det riktigt bra. Sonen somnade i bilen hem, men det gick bra att komma upp, klä om, borsta tänder och somna. Och jag sitter här med datorn i knät, ett glas vin på fönsterbrädet bredvid soffan och är alldeles lycklig. En magisk julafton där inget saknades så när som på lite Kalle Anka på tvn som ändå ingen ser på och rödbetssallad till skinkan. Men det tar vi igen i morgon med vårt egna familjefirande.

God jul på er!

85 % tomtar

Det var mer av en tomteparad än luciatåg på sonens dagis. Typ 85 % tomtar. En Lucia, en stjärngosse och en pepparkaksgumma, annars tomtar så långt ögat nådde. Så söta så. Och sonen satt så stilla i resursen knä hela tiden, gjorde rörelserna i ”tipp tapp” och applåderade efter varje sång. Det var till och med så tomteluvan satt på en stund. Andra fick springa upp och fiska upp sin teling som grät när de såg föräldrarna men inte vi. Värmde gott i hjärtat. Fikat efteråt fungerade visserligen mindre bra, mycket folk, stökigt, alla står upp eller går runt och det gör sonen redigt rastlös. Men maken gick undan en stund med honom och lekte själva medan jag fick stå för den sociala biten och prata med personalen. Föräldrarna är gulliga och frågar om sonen, berömmer och gläds över hans utveckling men jag har lite svårt att känna samhörighet med dem. Vi har barnen på samma förskola men ändå så olika situationer. Orkar inte riktigt med att höra om de andras normalitet för då påminns jag mest om att trots att det där luciatåget var en så seger för sonen, resursen och oss så är det inte riktigt som för de andra. Att det ska vara så svårt att glädja sig för det som är och inte fokusera på det som uteblir.

Även om det var trist att ha sagt nej till glöggminglet som visst blev till julparty natten lång var det tur vi gjorde det, sonen klättrade upp på mig en halvtimme innan ordinarie läggdags och la ner huvudet på mitt bröstet, andades ut med det nya lång suck och ville bara få sova efter en händelserik dag.

Halvägs

Vi är nu halvvägs i adventsnedräkningen, lika många dagar av december är avklarade som de som kvarstår innan det smäller. Innan det är jul. På riktigt jul. De där tre skälvande dagarna man menar när man säger ”jul”. Det där tre futtiga dagarna som ska lysa upp hela vintermörkret. Vara ljuset vi strävar mot hela gråa och våta november och december och det som glimmrar som ett fint minne hela trötta januari till och med mars. Det är en tung börda på tre dagar.

Så jag försöker göra det bästa av hela december. Pynta med ljusstakar och kulörta kulor i fönstren från första advent, julbaka i slutet av november, sätta upp pynt lite pö om pö från att första ljuset tänts, äta julskinka på hälften av alla mackor som passera min mun under årets sista månad, jubla åt julbord och bara allmänt ödsla på med jul så mycket det går. Ändå infinner sig inte julkänslan så här vid halvtidsmarkeringen i år. Funderar på om det beor på den totala avsaknaden av minusgrader och snö (hör hur regnet faller mot fönstret i skrivandes stund) eller om det hänger ihop med att tiden i höst verkar ha snurrat helt hysteriskt fort på jobbet och min hjärna på något sjukt sätt tror att det är mars allaredan och liksom inte är inställt på jul. Eller om det bara är det faktum att maken i går deklarerade att nej, vi kan inte ha någon julgran i år med tanke på att vi har två små – iofs mycket söta – marrodörer när det kommer till gran, så att det nog blir bäst för vårat humör om vi hoppar över det. Men jag vet inte om mitt julhumör klarar sig utan gran. Så nu funderar jag på att pynta gardinerna med de sladdlösa julgransljusen. Kanske kan det fungera som substitut?

En trasmatta blev en remiss

Tänk att en trasmatta i ett påslakan blev en remiss som idag blev ett kedjetäcke! Så nu får vi se hur det gå, om vi får någon bättre sömn eller om vi får leta vidare efter nätter utan att vakna 4-5 gånger. Stort blev det och tungt är det. 8 kg, inget man bara slänger över benen. Men skönt tyckte jag i alla fall när vi provade det. Sonen däremot kunde såklart inte alls fatta varför vi skulle ligga där på en säng i ett kalt rum på hjälpmedelscentralen och låtsas sova när det fanns hur mycket som helst att utrorska. Så vi får väl se här hur han reagerar de närmaste nätterna, för nu är det invänjning. Några timmar per natt i början och sedan öka på. Så nu hoppas man lite såklart, att det här ska vara grejen för sömnen. Men just nu är jag för trött och desillusionerad för att våga tro riktigt på det. Vi får väl se.

Trasmatta undrar du? Jo, vi fick tipset tidigare när typ ”alla” tipsade om tyntdtäcke men ingen skrev en remiss, om att ta en trasmatta och lägga i ett påslakan för det ger oxå tyngd. Sedan följer det inte kroppen lika bra och fungerar bland annat därmed sämre, men det var ju värt att prova. Och tack vare det lilla testet som vi ändå tyckte gjorde sömnen lite bättre (eller om det önsketänkande) fick vi vår remiss. Så man kan ju i alla fall inte anklaga mig för att inte testa allt.

Blickarna, frågorna

För ett tag sedan läste jag en av alla dessa ”15 saker som..” lista som någon hade länkat till på Facebook. Ja, ni vet ”15 saker som garanterat får dig som 70-talist att minnas sin barndom” och så är det bilder på kassettband, Vilse i pannkakan-Staffan och en kobra-telefon. Eller ”15 tecken på att du börjar bli gammal” och så står det saker som ”du säger dagens ungdom om alla som är 10 år yngre än dig” och ”du prioriterar värme och komfort framför modegrad när du klär dig en kall vinterdag. ” sådana listor.

Hur som helst, jag läste alltså en sådan lista om adoption. Typ 15 saker du lär dig när du adopterar.” det var om hur man får lära sig att kärleken inte har med gener att göra, att man oxå får hormonpåslag när man får barnbesked och att man känner en extra samhörighet med andra a-familjer och ger dem ett extra leende av samförstånd  i mataffären. Och en punkt var att man helt plötsligt får frågor av de mest privata karaktär precis varsomhelst helst. Och jodå, jag har märkt det. Vänner, kollegor och folk jag träffar för första gången på en fest ställer onekligen ganska mycket frågor kring sonen, hans liv, varför.vi adopterar mm. Oftast stör det mig inte, de flesta har inte ett ont uppsåt i sina frågor även om de emellanåt är väl närgångna och över gränsen, men jag har lärt mig markera och säga ifrån.

Men den punkt som satte sig i mitt minne var den om att efter ett tag så tänker man inte på att man avviker utseendemässigt som familj, för man tänker inte längre på olika hudfärg eller hårstruktur utan man är bara mamma och son. Och då fattar man inte varför folk helt plötsligt stirrar på en på Ica. Varför de tittar två gånger på en. Man undrar om man har mat kring munnen eller om sonen har mat i håret. Och så blir det en kombination av punkter. Man har glömt att man avviker och folk ställer frågor hur som helst. Tex på lokala Ica häromdagen. En lite äldre man (i alla fall äldre än mig) tittar på oss flera gånger när jag står och funderar på om det var korv eller skinka som behövdes. Och så säger han något och pekar mot barnvagnen och jag tror vi har tappat något så jag tittar mig omkring men ser varken vantar eller stövlar. Och han ger sig inte, säger något igen och då fattar jag. Han pekar på sonen och frågar ”adopterad?” så jag svara lite överrumplad ja och då kommer nästa fråga. ”Varifrån” så jag säger Landet. Och jag ser att mannen har fler frågor men där går min gräns framför osten så jag ler bara och går. Men ändå sitter det i flera dagar senare och jag inser att det knappast var sista gången jag får dra en gräns mitt emellan osten och mjölken.