Blickarna, frågorna

För ett tag sedan läste jag en av alla dessa ”15 saker som..” lista som någon hade länkat till på Facebook. Ja, ni vet ”15 saker som garanterat får dig som 70-talist att minnas sin barndom” och så är det bilder på kassettband, Vilse i pannkakan-Staffan och en kobra-telefon. Eller ”15 tecken på att du börjar bli gammal” och så står det saker som ”du säger dagens ungdom om alla som är 10 år yngre än dig” och ”du prioriterar värme och komfort framför modegrad när du klär dig en kall vinterdag. ” sådana listor.

Hur som helst, jag läste alltså en sådan lista om adoption. Typ 15 saker du lär dig när du adopterar.” det var om hur man får lära sig att kärleken inte har med gener att göra, att man oxå får hormonpåslag när man får barnbesked och att man känner en extra samhörighet med andra a-familjer och ger dem ett extra leende av samförstånd  i mataffären. Och en punkt var att man helt plötsligt får frågor av de mest privata karaktär precis varsomhelst helst. Och jodå, jag har märkt det. Vänner, kollegor och folk jag träffar för första gången på en fest ställer onekligen ganska mycket frågor kring sonen, hans liv, varför.vi adopterar mm. Oftast stör det mig inte, de flesta har inte ett ont uppsåt i sina frågor även om de emellanåt är väl närgångna och över gränsen, men jag har lärt mig markera och säga ifrån.

Men den punkt som satte sig i mitt minne var den om att efter ett tag så tänker man inte på att man avviker utseendemässigt som familj, för man tänker inte längre på olika hudfärg eller hårstruktur utan man är bara mamma och son. Och då fattar man inte varför folk helt plötsligt stirrar på en på Ica. Varför de tittar två gånger på en. Man undrar om man har mat kring munnen eller om sonen har mat i håret. Och så blir det en kombination av punkter. Man har glömt att man avviker och folk ställer frågor hur som helst. Tex på lokala Ica häromdagen. En lite äldre man (i alla fall äldre än mig) tittar på oss flera gånger när jag står och funderar på om det var korv eller skinka som behövdes. Och så säger han något och pekar mot barnvagnen och jag tror vi har tappat något så jag tittar mig omkring men ser varken vantar eller stövlar. Och han ger sig inte, säger något igen och då fattar jag. Han pekar på sonen och frågar ”adopterad?” så jag svara lite överrumplad ja och då kommer nästa fråga. ”Varifrån” så jag säger Landet. Och jag ser att mannen har fler frågor men där går min gräns framför osten så jag ler bara och går. Men ändå sitter det i flera dagar senare och jag inser att det knappast var sista gången jag får dra en gräns mitt emellan osten och mjölken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s