Bakåt, framåt eller rent av zickzack?

Det händer massa med sonens kommunikation nu. Han verkar förstå ganska mycket av det vi säger till honom i enklare uppmaningar, som att ställa flaskan på bordet, att gå in med bollen till pappa i vardagsrummet od. Han verkar även förstå några mer komplicerade saker som när han står i köket med en sko och jag frågar ”var ska skon vara, kan du lägga sin där den ska vara?” så går han ut med den i hallen och slänger den framför ytterdörren.

Han kopplar oxå själv på vissa ord nu, tex akta. Vid ugnen tex säger vi alltid att det är varmt, han måste akta sig. Numera går han till ugnen och när den är varm säger ”akta”. eller tar på det varma elementet och säger ”akta”.Idag kom ett ”försiktigt” oxå efter. (Det är inte klockrena tydlig ord, det får han inte ringt till men vi har lärt oss för det är ändå samma ljud och betoning gång på gång.)

Det känns rent generellt som att han vill prata mer med oss, kommunicera och göra sig förstådd. Samtidigt har skrikandet tilltagit. Eller det är en ny variant. Han skriker mer för skrikandes skull upplever jag det som. Liksom som att han hel tiden måste ha ljus och tar till skrik. Han skriker oxå mer av frustration och ilska. Säkert för att han inte alltid gör sig förstådd eller inte förstår att man inte alltid får som man vill med en gång. Det är klart att alla barn går igenom en sådan period, att de inte greppar sånt, men hör kompliceras det nog dessutom av språkstörningen. Och det här skrikandet kan verkligen äta upp ens tålamod, bit för bit. Fräter bort den sista gnuttan lugn man hade kvar i sig just då. Frustrationen hos oss föräldrar tar ibland över och den ond cirkeln är ett faktum.

Så det går framåt det gör det, samtidigt lite bakåt. Eller i sidled kanske. Kanske är bättre att tänk så, vi går inte bakåt istället så går vi i sidleds zickzack. Vi kommer framåt, tar bara lite längre tid.

Annonser

En ko på grönbete…

… hade jag inte, men en son i nysnö och glädjen är ungefär densamma. Han pulsar fram i vägrenen där snön ligger uppskottad, slänger sig raklång i snön och borrar ner ansiktet. Hur många liter snö han tuggat i sig vet jag inte, får mest bara hoppas att den bara var vit och utan grus.

Älskar snö och vinter. Snön har bara fallit rakt ner och bygger centimetrhöga vita lager på hela världen. När världen är inbäddad i snö låter den annorlunda.  tyst, stilla, dämpad. Rofylld. Och ja, den smakar annorlunda, för jag gjorde som sonen och åt en näve snö, för första gången på säkert 20 år. Och den smaka lika underbart som jag mindes. Han har ganska god smak ändå min son. (Ska jag bara få honom att förstå att den är smutsig och smutsig är inte bra att äta. Jo, lycka till med det)

image

image

image

image

Borde ha fixat lite

Gah! Jag tror tamme sjutton jag börjar utveckla telefonfobi. Prokrastreringsångest lider jag redan av så det är ju inte som att jag behöver fler  hinder för att få saker och ting gjorda. Som att ringa sinnesstimulanscentret och boka nya tider för sonen. Fixa med sjukresekortet. Ringa och ligga på om utredning. Beställa flygbiljetter. Ringa Fk. Blä. Snart är hemma att-göra-listan längre än den på jobbet. Små tajta telefontider som mitt överoptimistiska tidsuppfattningssinne inte kan klämma sig ner i. Undra om jag kan banta bort tidsoptimisten i mig? Några tips på dieter?

Hipp, hipp, hurra – idag har familjen fåddelsedag!

Eller ja, vi hade det i går men då blev det inget skrivet. Men fåddelsedag hade vi i alla fall. Vet du inte vad det är? Tillhör du den icke-adopterande världen är det inte så förvånande i alla fall. Men det så många benämner den dag man fick varandra i familjen, första dagen ihop med sitt barn. Vår form av födelsedag. Det är den dagen som finns i mitt minne, som vår födelsedag. Minnena av vad som hände. Hur värmen kändes där i Landet. Ljuden. Hur hans kropp kändes i min famn för fösta gången. Födelsedag – det var en annan kvinna som var mamma då. Fåddelsedag – den dagen jag blev mamma på riktigt. Eller ja, på ett sätt blev jag ju mamma på bb-dagen. Barnbeskedsdagen. När vi fick beskedet om att den lilla killen på ett år väntade på oss i Landet. För det var då jag skrev på fejan ”I’m a mommy”. Eller något sånt. Minns inte riktigt. Och så blev jag ju lite mer mamma på rb-dagen. Resebeskedsdagen. Och slutligen på db-dagen. Domstolsbeslutsdagen. Den dagen han formellt enligt svensk lag blev vår. Fast då var han min i hjärtat och själen sedan länge.

Många dagar att fira blir det. Jag tror att de flesta av dagarna kommer att gå omärkt förbi i vår familj. Bb-, rb- och db-dagen blir nog mer något jag och maken pratar lite om, minns med glädje och värme. Fåddelsedag är lite dubbelt. Det markerar inte bara starten på vårt liv i hop, det markerar också slutet på något annat. För en del betyder det en smärtsam separation från allts början, från sin mamma. Eller från någon annan som varit tryggheten och livets mittpunkt för det lilla barnet. Det betyder en separation från en kultur och ett sammanhang. Kanske man går från att vara en i mängden till att sticka ut.

Idag förstår sonen nog inte de här sakerna. Om han kommer att göra det vet vi inte. Men jag pratar med honom om det ändå. Pratar om kvinnan som bar honom i sig, som fanns där från början. Berättar lite om det lilla jag vet om hans start i livet. Precis som livet i stort är fåddelsedagen en dag  med både ljus och svärta, men så väl värd att fira.

Hjärt- och lungräddning på drömmen utförd med framgång

Så snabbt det kan ändra sig är, livet alltså. För mindre än två månader sedan kändes det som om mina drömmar dog. Drömmar om hus, jobb, chefskap. Men det är som att någon utfört en hjärt- och lungräddning på chefsdrömmen för hey presto – om två veckor hoppas jag in som tillförordnad (tillfällig på en mer normal svenska) chef för en uppföljningsavdelning i några månader. Kanske så länge som ett halvår, vi får se. Och det damp bara ner i knät, sådär som man aldrig tror att riktigt bra chanser ska göra. Inte för mig i alla fall. Men det gjorde det, jag blev föreslagen och tillfrågad och ja, om två veckor kan jag inte gömma mig bakom någon annan. Visst funderar jag på om det är så klokt. Med sonens situation, med utredning som de borde komma kallelse till nu, med mycket runtomkring vår familj. Orkar jag? Orkar vi? Vi får se, det är ju tillfälligt så jag behöver ju i värsta fall bara hålla ut ett tag och sedan gå tillbaka till det vanliga igen. Men jag känner snarare att jag behöver det här. En positiv motpol till det tunga. När det är ebb får man mer strand att gå på. Min sorgvpg har gått ut i ebb tror jag, så undertiden går jag på den bredare strandremsan. Tids nog kommer sorgevågen tillbaka och det blir åter en balansgång, men just njuter jag av breda mentala och själsliga sandstränder.

Nu är glada julen slut, slut, slut…

DSC_0290

…och helt ärligt, tack gode gud för det! Eller ja, alltså, egentligen är inte lättnaden över att själva julen är slut, utan att ledigheten är slut. Eller återigen, inte själva ledigheten, för det har vi inte haft så mycket av för att vara ärlig, utan att vardagen är tillbaka i morgon med jobb och förskola. Det är så dubbelt det här med att vara ledig och hemma med sonen. Det är såklart alldeles underbart att få spendera tid med honom och hans glada uppenbarelse, all hans energi och galna upptåg. Men det sliter något så in i bängen för det är liksom hela tiden. Jag menar heeeeela tiden. Vår son sitter aldrig framför en film på tv. Spelar inte ett spel på en platta. Pusslar inte. Sitter inte still för att lyssna på en saga. Han kräver konstant interaktion och stimulans. Helst ska den vara rejält fysisk också, här hemma går jag även under smeknamnet ”hoppslottet” eftersom en av sonens favoritsysselsättningar är att ligga eller sitta på en och hoppa helt vilt. Jag har sagt det förut, han är mycket aktiv. Jag tror att de som inte har ett barn som är som han, eller spenderat några dagar med ett riktigt kan förstå hur uttröttande det tillslut är, eftersom det hela tiden kräver att någon av oss håller i gång med honom, från att han vaknar vid fem på morgonen tills att han stupar i säng vid halv åtta på kvällen. Och till det kommer alla andra utmaningar med kommunikationen, motoriken, vad han egentligen förstår,  bristande känsla för fara, pillande på allt alltid, sömnstörningar mm. Så ja, jag välkomnar vardagen så vi får lite balans igen. Där han får vara på förskolan med stimulerande aktiviteter och personal som har ork och engagemang. Och vi får vara på jobbet och göra annat under dagen och sedan ha ork över och vara mer närvarande och gladare när vi hämtar på förskolan på eftermiddagen. Helgerna blir inte en lång transportsträcka utan blir tid att vara tillsammans, skapa upplevelser ihop, upptäcka hur långt utvecklingen tagit honom och mest få njuta av varandra. Ja, lite galna blir vi nog på varandra alla tre ändå, men mer sådär normalt ”småbarnsfamiljigt” som man kan förvänta sig. Och jag tror att även sonen längtar efter förskola, resursen, kompisarna, rutinerna. Vi får väl se om det blir jubel när han i morgonbitti inser var vi är på väg. Jag tror det.

Att önska det man inte har

Snart är helgerna över, snart återvänder livet till det normala igen med dagis, jobb, träning och rutiner. Det ser vi fram emot i familjen. Långa ledigheter känns tuffa, för det är tufft att vara hemma med sonen hela dagarna och att från första minut som han vaknar hålla honom sysselsatt till dess att det är dags att sova. Inte en minut utan att han behöver sällskap, lek, stimulans. Långa dagar med i huvudsak skrik som kommunikation, det tär på oss föräldrar helt klart. Visst, vi ser massor av framsteg hos hono, ser att det hänt massor med kommunikationen, fysiska förmågor, känslomässiga kopplingar. Men han är inte som andra 3,5 åringar, så är det bara.

Idag vinkade vi adjö till min syster och hennes två barn. Några lätt kaosartade men underbara dagar har passerat med dem i huset, den ena snart nio, den andra lika gammal som sonen. Skiljer bara några dagar mellan deras födelsedagar, men ibland blir det smärtsamt påtagligt hur långt ifrån varandra de är utvecklingsmässigt. Och det spelar ingen roll hur mycket glädje vår lilla kille skänker oss, hur mycket kärlek vi känner för honom och får tillbaka, hur mycket vi ser framsteg som görs och gläds åt dem. Ibland blir bara avsaknaden av det som borde ha funnits där utvecklingsmässigt så tydlig och jag kan inte annat än att önska att min 3,5 åring pratar på samma sätt, hoppar på samma sätt, äter med bestick på samma sätt, borstar tänder på samma sätt, springer på samma sätt, drar slutsatser på samma sätt, titta på film på samma sätt, lyssnar på sag på samma sätt, spelar spel på telefonen på samma sätt, ber om uppmärksamhet på samma sätt. Det smärtar i hjärtat på ett sätt jag inte tänk att jag som förälder skulle behöva känna när jag såg framför mig hur det skulle vara att bli mamma. Inte förstod att man kunde känna så. Känslor som är i djup konfilkt med stolheten över att det denna underbara lilla kille kan utvecklas som han gör, ge oss kärlek som han gör och bara är så härlig som just han kan vara. Men ändå finns min önskan där, och troligen försinner den nog inte helt har jag en känsla av.