Nu är glada julen slut, slut, slut…

DSC_0290

…och helt ärligt, tack gode gud för det! Eller ja, alltså, egentligen är inte lättnaden över att själva julen är slut, utan att ledigheten är slut. Eller återigen, inte själva ledigheten, för det har vi inte haft så mycket av för att vara ärlig, utan att vardagen är tillbaka i morgon med jobb och förskola. Det är så dubbelt det här med att vara ledig och hemma med sonen. Det är såklart alldeles underbart att få spendera tid med honom och hans glada uppenbarelse, all hans energi och galna upptåg. Men det sliter något så in i bängen för det är liksom hela tiden. Jag menar heeeeela tiden. Vår son sitter aldrig framför en film på tv. Spelar inte ett spel på en platta. Pusslar inte. Sitter inte still för att lyssna på en saga. Han kräver konstant interaktion och stimulans. Helst ska den vara rejält fysisk också, här hemma går jag även under smeknamnet ”hoppslottet” eftersom en av sonens favoritsysselsättningar är att ligga eller sitta på en och hoppa helt vilt. Jag har sagt det förut, han är mycket aktiv. Jag tror att de som inte har ett barn som är som han, eller spenderat några dagar med ett riktigt kan förstå hur uttröttande det tillslut är, eftersom det hela tiden kräver att någon av oss håller i gång med honom, från att han vaknar vid fem på morgonen tills att han stupar i säng vid halv åtta på kvällen. Och till det kommer alla andra utmaningar med kommunikationen, motoriken, vad han egentligen förstår,  bristande känsla för fara, pillande på allt alltid, sömnstörningar mm. Så ja, jag välkomnar vardagen så vi får lite balans igen. Där han får vara på förskolan med stimulerande aktiviteter och personal som har ork och engagemang. Och vi får vara på jobbet och göra annat under dagen och sedan ha ork över och vara mer närvarande och gladare när vi hämtar på förskolan på eftermiddagen. Helgerna blir inte en lång transportsträcka utan blir tid att vara tillsammans, skapa upplevelser ihop, upptäcka hur långt utvecklingen tagit honom och mest få njuta av varandra. Ja, lite galna blir vi nog på varandra alla tre ändå, men mer sådär normalt ”småbarnsfamiljigt” som man kan förvänta sig. Och jag tror att även sonen längtar efter förskola, resursen, kompisarna, rutinerna. Vi får väl se om det blir jubel när han i morgonbitti inser var vi är på väg. Jag tror det.

Annonser

4 tankar om “Nu är glada julen slut, slut, slut…

  1. Läser din text och blir både imponerad och förstummad över er ork, energi och kompetenta föräldraskap! Hur mycket man än älskar sitt barn måste det vara otroligt uttröttande att alltid vara 100% närvarande.

    Vi kan inte heller släppa ansvaret, framförallt behövs vi som tolkar till sonens kommunikation och i interaktion med andra. Det tar energi att hela tiden tolka, vara pedagogisk, påläst och minimera utbrott. Annars har vi ett rätt lugnt barn som helst sitter med ipad eller tittar på film och då nojjar jag förstås över det. Känner mig ofta som en slapp, dålig förälder (vi kunde ju IBT-träna, öva finmotorik, logopedövningar, bordsskick, cykla eller u name istället…). När det dåliga samvetet grott ett tag försöker jag ladda om och tänka på att så mycket nöjdhet fördelat till SAMTLIGA i familjen är en ganska ok metod. Om det sedan åstadkoms med avlastning, stimulans i förskolan, ipad, hämtpizza eller städhjälp är av mindre vikt. Kram

    Gilla

    • Jag brukar säga att vi alla har vår egen horisont och menar då att det är klart det man själv ser som ett problem kanske inte är det för andra, men det spelar ingen roll, då finns det alltid andra som har det värre och ens problem blir ju ibte mindre för det. Så ja, vi har det tufft med energinivå men får å andra sidan så mycket kärlek och närhet som andra kanske inte får av sona npf-barn. Men tack för att du imponeras av oss, det kan man behöva höra ibland.

      Och du, man måste inte optimera all vaken tid till träning, de behöver fp cara barn utan krav mellan varven och vi behöver slippa vara kravställare jämt. Kram!

      Gilla

      • Håller med! Och som du så klokt skriver så övervinner den stora kärleken till sitt barn alltid de olika utmaningar vi har. Framsteg och utveckling tas inte för givna utan firas med jubel och klang.

        Vårt barn har lärt mig mer om livet (och mig själv) än alla universitetspoäng i världen. På något sätt känner jag tacksamhet över det. Förstår du hur jag menar eller låter det helt galet?

        Liked by 1 person

  2. Jag förstår precis vad du menar. Alltså, jag skulle verkligen vilja ha mer sömn och lite lägre energinivåer från sonen och ja, jag önskar att han var som andra ibland, men samtidigt så vet jag att om han var helt ”normal”, då skulle jag missa en massa annat också. Saker som jag inte vill missa. För det är precis som du säger – jag har lärt mig så mycket om livet och mig själv på de här två åren. Jag har insett vad som är viktigt för mig, hittat en kompass i livet, inte bara kring att vara mamma utan på flera plan tex mitt jobb och karriär. Jag har fått upp ögonen för särbehandling på ett sätt som jag aldrig skulle fått om jag inte hade ett barn som var avvikande utseendemässigt och som har en hjärnskada och ev mer. Och även om det är smärtsamt, så vill jag inte vara utan de erfarenheterna, för det gör mig till en bättre version av mig själv. Men kanske bara är någon finurlig överlevandsstrategi av hjärnan för att man ska stå ut. 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s