Vi stänger den dörren

I morgon fyller maken år. Hipp, hipp hurra. Vi firar i dagarna tre (mer av en slump och idag var inget ”riktigt” firande men väl tårta när vi hade besökare) och haft en riktigt bra helg. Men i och med den här dagen stänger vi dörren till fler barn. Maken fyller nu 43, vilket är lite av en gräns i adoptivvärlden. Det är inte en absolut gräns men många kommuner säger att har man lämnat in ansökan innan äldsta parten i ett par fyllt 43 så ska man utredas och indirekt har det blivit en gräns. Lämnar du in ansökan efter det = mycket liten chans. Så vi funderade länge och väl. Lämna in eller inte? Tillslut bestämde vi oss. Vi har en underbar unge som skänker oss så mycket, men det tar på våra krafter. Vi orkar inte med ett barn till. Inte en resa till även om det troligen inte skulle bli ytterligare  en resa som till sonens Land ( som var otroligt speciell och ganska lång i jämförelse med många andra länder även om den var kort just för Landet). En utredning till. Skulle vi ens nu bedömas som en familj redo för ett barn till och om inte, skulle vi orka med det beskedet? Men framförallt så behöver sonen oss. Han är vårt barn, här och nu, vår första prioritet. Skulle han ens klara att dela oss med någon? Hur skulle hans utveckling klara det? Nä. Vi stänger lugnt och försiktigt den dörren. Just här och nu sörjer jag inte det utan är trygg i att det är rätt beslut för oss alla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s