Ena dagen känns allt så normalt. Nästa stänger man in sig på toaletten en stund och kämpar tillbaka gråten när man är på familjemiddag hos svärföräldrarna. Sonen får diverse sammanbrott, är helt hyper, säger ”nä, nä, nä, nä” och garvar när han river ut böckerna ut bokhyllan, skriker, smäller i dörrar så alla blir helt livrädda. ”Värst” är nog ändå att se två två kusinernas utveckling. Två år yngre än sonen (dvs två år) leker att de matar dockan, bjuder på fika, sjunger blinka lilla stjärna på engelska, äter själva, bygger briojärnväg.

Fan, det gick inte, tårarna droppar på displayen.