Beröringen fortsatte

Som att någon förstod att det som hände i går var precis vad jag behövde, men att det inte var tillräckligt så fortsatte berörande människor att komma min väg. Idag en ny kvinna och en ny behandling. En ansiktsbehandling som utökades med en övning i att andas och att släppa taget. Hade visst väldigt svårt att bara ge efter och inte styra. Haha, vadå spot on?! Kände mig återigen så hel. Samlad och avslappnad. Båda två sa hur de kände att min kropp bar på en massa sorg, och att jag måste släppa ut den, min kropp klarar inte av att den inom sig. Utan att de vet ett smack om mig. Då grät jag och lite sorg flöt med tårarna ut och gav plats för avslappning. 

Så jag åkte hem med en ny syn på min egen tid, vad jag behöver. Det blir ingen tv den här veckan, det blir avslappning. Det blev en löprunda innan middag, tung och inte så snabb, men en stund där jag bara kan släppa. Och efteråt må bra. Små steg mot en mer tillfreds mamma. 

Det trodde jag nog faktiskt inte skulle hända när jag satt där på bussen i fredags, att jag skulle möta inte bara en, utan två personer som verkligen såg mig och hur det skulle påverka mig. Livet är allt bra förunderligt. 

Som grädde på moset kom make och son och hämtade mig. I strålande solsken gick vi en promenad vid vattnet, kastade stenar i sjön och skrattade. Med sonens lilla hand i min, som genom sitt fasta grepp och närvaro berättade för mig att jag hade varit saknad. 

Annonser

Människor som berör

Ibland träffar man på människor som berör. Idag var en sådan dag. Har en helg för mig själv, är iväg på en anläggning halvägs ut i skärgården och pratar just inte med så många. Och trivs med.det. Några spabehandlingar står oxå på menyn. Idag en massage. Och med en gång pratade hon om kopplingen mellan min överbelastade situation och min kropp. Om hur all min stress sitter i kroppen. Hon hann knappt lägga handen på mig innan hon sa det. Hon frågade om det fungerade att hålla andan helan tiden som jag gör. Hon konstaterade massor med spänningar i kroppen, och visst, hon masserade och tryckte på triggerpunkter, men när tiden nästan var slut frågade hon om jag hade några inplanerat efter och när jag förklarade att eftermiddagen var helt fri fortsatte hon behandlingen.  Men inte med massage utan med en avslappningsövning. Hennes arm under min ländrygg och så slappna av. Och det kändes helt naturligt att ligga där på hennes arm. Jag kan nog inte riktigt förmedla hur sedd och i själen berörd jag kände mig, men där fanns det i alla fall. Tårarna rann, och sakta men säkert släppte spänning, efter spänning. Sällan har en massage gått så på djupet. Funderar på att skippa tv-tittandet en vecka i och satsa på avslappningsövning istället.stort med andra ord.

Så kom svaret

Jaha, då fick vi tillsist svaret på vad utredningen av sonen visade. Utvecklingsstörning av graden måttlig (lätt, måttlig,svår är skalan). Han bedöms ligga på en 1-1,5 årings nivå lite beroende vad man tittat på. Tex ligger han högre i språket än det psykologiska. Han har någon form av hyperaktivitet och autistiska drag. Men  han är så pass funktionsbegränsad av hjärnskadan/utvecklingsstörningen och hyperaktiviteten att han inte går att testa som de behöver, så de är lite osäkra på hur pass mycket autism det är. Hyperaktiviteten kan kanske komma att bli diagnostiserad som adhd längre fram, men det är för tidigt att säga något ännu. Han har troligen problem med syntolkningrn (även det en följd av hjärnskadan) men det är återigen svårt att veta hur han påverkas eftersom han inte kan uttrycka och förklara sig.

Där satt de sex personer runt bordet och berättade för oss om vad de såg. En glad och härlig kille, men med energinivå utan dess like. Lite skönt att höra dem säga det, ibland undrar jag om vi överdriver, förstorar problemet med aktivitetsnivån, men nej, det gör vi inte. Jag var lugnare den hör gången. Visst bättre vad som skulle komma. Visste att nu öppnas sig oxå vissa möjligheter till stöd. Nu vet vi vad vi bör fokusera på, lite lättare kan säga vad som är bortkastad tid. Samtidigt som jag blev förvånad över att autismen tonade ner stämde det ju med min egen känsla innan alla utredningar drog i gång. Ändå kändes det lite konstigt. Som att jag hade valt mig med autism och nu snarare får bekanta mig med utvecklingsstörning.

Det som nog ändå känns svårast är deras beskrivning av mental ålder och utvecklingsnivå. Då kändes livet hårt, hur kommer det bli, kommer han någon komma upp speciellt högt, eller blir han mer så att säga kvar här. Hur ska han klara sig i livet? Jobb? Bostad? Farmor blir jag nog aldrig, och den bilden gör nog på ett konstigt sätt mest ont just nu trots att det är så avlägset och det finns så mycket på vågen att oroa sig för och sörja.

Pommes, macka och godis

Har de senaste dagarna här hos syrran (som jag och G besöker själva över påsken) inser att när det kommer till mat, då är man allt en riktig ”sucker ” och barnen ter sig allt slugare och slugare. Till exempel…

Fyraåriga systersonen kastar lystna blickar på mitt frukostägg.
– Jag vill oxå ha ägg.
Snart äter han mycket riktigt ägg. Jag få visst ta macka istället.
Eller, sonrn ser syrrans macka och sätter in en hård charmoffensiv för att få dela den med henne. Och lyckas.
Vid lunchtid ser systersonen i stället mina pommes och deklarerar:
– Jag vill oxå ha pommes med ketchup.
Resultatet? Han sätter i sig hälften av mina.

Men å andra sidan fick jag äta upp tre skedar gröt som sonen ratade till frukost och mina pommes ersattes av en halv mac ‘n chees som något av barnen ratade och syrran fick äta upp de ratade godisbitarna ur påskägget.