Så kom svaret

Jaha, då fick vi tillsist svaret på vad utredningen av sonen visade. Utvecklingsstörning av graden måttlig (lätt, måttlig,svår är skalan). Han bedöms ligga på en 1-1,5 årings nivå lite beroende vad man tittat på. Tex ligger han högre i språket än det psykologiska. Han har någon form av hyperaktivitet och autistiska drag. Men  han är så pass funktionsbegränsad av hjärnskadan/utvecklingsstörningen och hyperaktiviteten att han inte går att testa som de behöver, så de är lite osäkra på hur pass mycket autism det är. Hyperaktiviteten kan kanske komma att bli diagnostiserad som adhd längre fram, men det är för tidigt att säga något ännu. Han har troligen problem med syntolkningrn (även det en följd av hjärnskadan) men det är återigen svårt att veta hur han påverkas eftersom han inte kan uttrycka och förklara sig.

Där satt de sex personer runt bordet och berättade för oss om vad de såg. En glad och härlig kille, men med energinivå utan dess like. Lite skönt att höra dem säga det, ibland undrar jag om vi överdriver, förstorar problemet med aktivitetsnivån, men nej, det gör vi inte. Jag var lugnare den hör gången. Visst bättre vad som skulle komma. Visste att nu öppnas sig oxå vissa möjligheter till stöd. Nu vet vi vad vi bör fokusera på, lite lättare kan säga vad som är bortkastad tid. Samtidigt som jag blev förvånad över att autismen tonade ner stämde det ju med min egen känsla innan alla utredningar drog i gång. Ändå kändes det lite konstigt. Som att jag hade valt mig med autism och nu snarare får bekanta mig med utvecklingsstörning.

Det som nog ändå känns svårast är deras beskrivning av mental ålder och utvecklingsnivå. Då kändes livet hårt, hur kommer det bli, kommer han någon komma upp speciellt högt, eller blir han mer så att säga kvar här. Hur ska han klara sig i livet? Jobb? Bostad? Farmor blir jag nog aldrig, och den bilden gör nog på ett konstigt sätt mest ont just nu trots att det är så avlägset och det finns så mycket på vågen att oroa sig för och sörja.

Annonser

One thought on “Så kom svaret

  1. Jag minns det som igår den dagen vi satt med Bup och gick svaret. Inte lätt. Jag minns att jag också tänkt mkt på det där att inte bli mormor. Tänk att det var nåt som ploppade upp mitt i allt annat man skulle förhålla sig till, ta in och acceptera.
    Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s