Att inte bara där från början

Tittade på en dokumentär ikväll.  Ser ett barn födas och det blir då är så uppenbart för mig. Jag var inte där när min sonen föddes, jag fanns inte där på ca 1,5 år. Det känns.Det föder tårar. Min lilla älskade G.

Annonser

Att ljuga eller vara taktisk

Då har vi nu fyllt i första ansökan om stöd enligt LSS. Vi ska bjuda in ännu fler personer i vårt liv, i vår innersta vrå, till våra vanor, brister och tillkortakommanden.  Ja, jag vet att vi inte ska se det så, men så känns det. Vi har en situation där vi, två friska föräldrar inte räcker till för att ta hand om ett barn, utan vi behöver hjälp. Vi behöver någon som tar vår roll ibland. Jag vet att sonens energinivå inte är normal på långa vägar och att den i kombination med bristande kommunikation som ersätts med skrik tär enormt. Det har jag fått höra från ett gäng med proffs på sådana här barn. Ändå sitter jag här och tänker att det här  nog är överdrivet, ska vi verkligen kunna få hjälp en eftermiddag /kväll i veckan – det skulle väll alla föräldrar önska. Men även om jag vet med ett sunt förnuft så går det inte ihop med känslan i hjärtat, skammen och skulden i själen.

Så jag vänder och vrider på dagar och timmar, hittar en nivå som ändå känns bra och får rådet – dubbla det. ”Annars får ni bara hälften av vad ni eg önskar.” Så nu kämpar jag med känslan av att ljuga vs att vara taktisk.

Åh, ytterligare ett sånt här ”det trodde jag aldrig jag skulle göra som förälder ” tillfälle.

Stanna upp och smaka på världen

När stannade du senast upp och lyssnade på världen genom ett vårregns smatter?
Fällde du tillbaka kapucshongen och lät regnets tunga droppar smeka din hud?
Sträckte du ut tungan och smakade på världen?
Stanna tiden, om så bara för en sekund, och se hur färgerna djupnar, låt ljuden virvla in i öronen och fyll ditt huvud.
Njut i stunden och gå vidare med nya färgade ögon.

image

image

image