Mat som väcker minnen

Ibland faller andan på och jag får ett sådant sug efter maten vi åt när vi hämtade sonen. Kyckling och ris. Ris och kyckling. På längden och tvären. Med några olika tillagningssätt. I går slog jag till på ett fried rice, friterad kyckling och plantain.  Så gott. Även om maken säger att något saknas. Jo, att vi äter det sittandes på sängen i ett hårt luftkonditionerat hotellrum med sonen sovande under skrivbordet. Fast det var visst inte det, utan något om hur Agnes, hushållerska i huset där ser sonen bodde medan han väntade på oss, gjorde. Och så sitter vi där och småpratar när minnena rullar in i mitt medvetande. Barnen som bodde i huset som adoptionsorganisation i Landet äger, barnen som nästan allihopa väntade på att ett blekfis från Europa skulle komma och bli deras föräldrar. Smärtan när jag förstod att barnen förstod att det var något speciellt när blekfisarna kom. ”är det min tur nu? Är det nu jag får sitta vid stora bordet och äta? Nu jag blir buren så mycket jag vill? Nu som någon kom krama och pussa på mig i massor? Nu som jag får komma härifrån? Vart vet jag inte, vad det innebär har jag inte en aning om, men jag förstår att man är utvald och det vill jag vara, mer än något annat.” kanske var det så det lät i deras tankar. Jag tänker på någon berättelse från när jag var liten, kanske Rasmus på luffen, där barnhemsbarnen stod uppställda på rad när någon kom för att adoptera. Redo att bli valda, klamrande vid hoppet men oftast djupt besviken. Där i Landet stod de förvisso inte på rad och vi kom överens nte och valde, men känslorna av hopp var nog de samma hos de små liven. Minnena av lilla A som förstod kommer för oss. Då nästan 3 år. När hon pekade på maken, pekade på sonen som för att bekräfta att de hörde ihop. Hennes sorgsna blick. Hennes och lilla O kamp om vår uppmärksamhet. Den fina pojken på fyra år som en dag började gråta och peka på mig. Personalen översatte – han ville att jag skulle vara hans mamma också. Deras blickar när vi satt vid matsalsbordet och åt, så tydligt för dem att där fick de inte sitta, de hade inte fått sina blekfisar ännu. De kunde ju inte veta att de skulle få sina egna, snart.

Det skär i mig. Kom inte och säg att min ”förlossning” var smärtfri.  Det kändes i varje del av en, men de känslorna tryckte jag undan då. Men det skar i hjärtat då och det skär i hjärtat idag, för det händer där i Landet. Och på hundratals, tusentals ställen varje dag. Barn som söker en trygg famn, som hoppas, som blir besviken. Det är mina ärr, min uppklippta mellangård eller vad det nu heter. Bara det att smärtan inte egentligen är min. Den är alla de där barnens. Och det är min sons minnen. Sju månader levde han i det. Undrar vad han förstod. Vad han minns. Vad som för alltid är inpräntat i hans kropp. Hans smärta, min smärta.

Mat som väcker minnen…

image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s