Remol = kamomillte

Doften av remol, det är för mig vad smaken av kamomillte var för Proust. Den där stickig, vedervärdiga doften – inget får mig att tänka på farmor och farfar som det. Somrarna i utkanten av Härnösand, hur jag plockade blåbär på andra sidan vägen och sedan åt med mjölk från de fulvackra djupa Gröna Anna tallrikarna. Minnena av farmors kök, doften i kallskafferiet. Hur snurrpallen vid bänken framför köksfönstret gnikade. Hur kärleken från farmor och farfar kändes i kroppen. Alla de minnena väcks till liv, sveper runt mig. Så verkliga, som att jag kan ta på dem, höra ljuden, förnimma smaken i munnen och doften av Remol när blåbärsfläckarna från händerna skrubbades bort.

Annonser

Ständigt ifrågasatt – välkommen till min vardag

Jag vet inte hur det är att vara mamma till ett ”normalt” barn. Hur det är att ha ett barn som är som ”alla andra” och som passar in på ”men så är alla barn”. Men jag har ändå hängt med här i livet i 40+ år och har under den tiden varit nära många barn. Även om de inte varit mina. Jag har jobbat i skola, pluggade länge och väl på lärarutbildningen. Jag läser massor om personlighetstyper och och barns utveckling. Står mycket nära min systers barn. Dessutom är jag väl påläst kring barn med särskilda utmaningar och behov vid det här laget. Jag har nätverk med andra föräldrar som har det som vi. Men inte minst har jag levt med min son i 2,5 år. Ändå ifrågasätts jag ständigt i mina känslor och upplevelser kring honom. Det är förskolan som aldrig tror att han klarar att vara där längre än tidigare. Det har gått bra varje gång vi utökat, ändå blir jag ifrågasatt på nytt när vi lämna in tiderna för hösten. Och när de envisades med att han behöver glasögon trots att jag förklarar att han inte har ett synfel utan att det är något annat. Först när det visade sig att det finns en hjärnskad la de ner det spåret. Eller omvårdnadsförvaltningen som hävdat att sonens behov av hjälp och stöd är åldersadekvat och avslår det mesta i vår ansökan. Jag blir så arg och trött på att alltid behöva fightas, men jag vet att så ser resten av mitt liv ut. För jag slåss för min son.

Men ifrågasättande stannar inte där. Jag får frågor om honom, hur det är med allt, hur livet fungerar. Och när jag exemplifierar med en jobbig detalj så får jag så ofta höra ” ja, så där är ju barn”. Sucken inom mig är som regel så djup att det nästan inte blir någon luft kvar i mig. Ja, det är klart att han har helt normala problem oxå, ursäkta om jag inte höll isär dem från alla specifika, har jag lust att fräsa. Jag funderar på vad man vill uppnå med att säga så till mig. Göra mig glad över att andra har det jobbigt? Helt ärligt, jag orkar inte tänka på det, det gör inte mitt jobbiga mindre jobbigt. Eller är det tänkt för att skapa en känsla av gemenskap med andra? Det är bara det att vi inte är som alla andra! Varför måste det då ofta indirekt ifrågasättas? För det är vad som händer i mig – jag känner att jag får min upplevelse av att vår vardag är en ovanlig vardag ifrågasatt. Varför kan man inte bara låta mig vara i den känslan en stund när jag för en gångs skull berättar hur det är. Blev det jobbigt att lyssna på vad det faktiskt är jag säger? Men varför frågar man då?

Ingen tvekan

Ibland funderar vi på hur mycket sonen förstår. Långt mycket mer än han kan kommunicera och förmedla i alla fall. Men sångare vi oxå stunder som ikväll. Sonen åt sin middag före oss. Vi skulle äta pizza,  något han fått smak för på senare tid. Maken frågar om han vill äta pizza med oss eller få frukt (han äter ofta innan oss och äter sedan frukt med oss). Svaret kom utan tvekan ”pisa”. Då kändes det här med förståelse solklart.

Omskolning

Semestern är slut. Solskyddsfaktor inställd i skåpet, flippflopsen förpassade till de mörkare delarna av garderoben tillsammans med tunna sommarklänningar. Sonen har bytt poolen mot sandlådan och vi går alla på avvänjning från gravt glassmissbruk. Nu verkar det visserligen som att värmen äntligen har kommit till oss och jag har inte tagit bort frånvaromeddelandet på jobbmailen, men för sonen har det varit dags för förskolan igen. Eftersom att rubba rutinerna påverkar honom negativt har vi bestämt att köra inskolning även i går. En omstart. En omskolning.

Fast det är lite av omskolning för mig med. Kanske är det först nu som det går upp för mig vad jag eg gett mig in på med mitt nya jobb. Jag har uppnått en karriärsdröm jag länge haft, ett tag trodde aldrig skulke gå att kombinera med sonens diagnoser och det stöd han behöver. Och shit – vad har jag gett mig in på?! Så dags att reboota hjärnan, göra omstart.

Sonens omskolning på fsk verkar gå bra. Han stormtrivs i alla fall, springer före mig ner på morgonen. Drar runt mig för att visa alla sina favoriter bland leksakerna. Pussar på I. Knuffar henne sedan. Hans sätt att vara nära och visa glädje. Fast I acceptera snällt och pussar tillbaka och kramar honom. Då börjar jag nästan gråta, han är accepterad av henne för den han är, som han är. När han knuffar för tredje gången säger han ”neeeeej G, inte uffas!” och det är också helt okej, hon behandlar inte honom annorlunda,  hon är inte rädd för honom. Precis som det ska vara. Så det verkar vara en lyckad omstart för alla.