Ständigt ifrågasatt – välkommen till min vardag

Jag vet inte hur det är att vara mamma till ett ”normalt” barn. Hur det är att ha ett barn som är som ”alla andra” och som passar in på ”men så är alla barn”. Men jag har ändå hängt med här i livet i 40+ år och har under den tiden varit nära många barn. Även om de inte varit mina. Jag har jobbat i skola, pluggade länge och väl på lärarutbildningen. Jag läser massor om personlighetstyper och och barns utveckling. Står mycket nära min systers barn. Dessutom är jag väl påläst kring barn med särskilda utmaningar och behov vid det här laget. Jag har nätverk med andra föräldrar som har det som vi. Men inte minst har jag levt med min son i 2,5 år. Ändå ifrågasätts jag ständigt i mina känslor och upplevelser kring honom. Det är förskolan som aldrig tror att han klarar att vara där längre än tidigare. Det har gått bra varje gång vi utökat, ändå blir jag ifrågasatt på nytt när vi lämna in tiderna för hösten. Och när de envisades med att han behöver glasögon trots att jag förklarar att han inte har ett synfel utan att det är något annat. Först när det visade sig att det finns en hjärnskad la de ner det spåret. Eller omvårdnadsförvaltningen som hävdat att sonens behov av hjälp och stöd är åldersadekvat och avslår det mesta i vår ansökan. Jag blir så arg och trött på att alltid behöva fightas, men jag vet att så ser resten av mitt liv ut. För jag slåss för min son.

Men ifrågasättande stannar inte där. Jag får frågor om honom, hur det är med allt, hur livet fungerar. Och när jag exemplifierar med en jobbig detalj så får jag så ofta höra ” ja, så där är ju barn”. Sucken inom mig är som regel så djup att det nästan inte blir någon luft kvar i mig. Ja, det är klart att han har helt normala problem oxå, ursäkta om jag inte höll isär dem från alla specifika, har jag lust att fräsa. Jag funderar på vad man vill uppnå med att säga så till mig. Göra mig glad över att andra har det jobbigt? Helt ärligt, jag orkar inte tänka på det, det gör inte mitt jobbiga mindre jobbigt. Eller är det tänkt för att skapa en känsla av gemenskap med andra? Det är bara det att vi inte är som alla andra! Varför måste det då ofta indirekt ifrågasättas? För det är vad som händer i mig – jag känner att jag får min upplevelse av att vår vardag är en ovanlig vardag ifrågasatt. Varför kan man inte bara låta mig vara i den känslan en stund när jag för en gångs skull berättar hur det är. Blev det jobbigt att lyssna på vad det faktiskt är jag säger? Men varför frågar man då?

Annonser

One thought on “Ständigt ifrågasatt – välkommen till min vardag

  1. Kram och all styrka till dig! Måste tipsa om Radiopsykologen och avsnittet ”Jag vill inte vara rädd för min son” (om du inte redan hört det?)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s