Trångt i livet

Då har vi släppt in ytterligare en person i vårt liv, ytterligare en person som vi behöver förklara för hur sonen fungerar, att det inte är bästa tekniken att säga ”nej du får inte kasta” för det gör bara att han kastar mer och att man verkligen måste finnas intill honom i parken för man vet aldrig hur han tänker hälsa på de andra barnen – en klapp på kinden eller en hård knuff. Vi har nämligen blivit med avlösarservice. En kvinna – lite svårbästämd i ålder men kanske som mig, kanske något yngre – ska komma till oss fyra timmar i veckan och ta hand om sonen. Vilket såklart är.välkommet för vi behöver verkligen avlastning, men samtidigt jobbigt. Vi har redan så många så långt in i vår privata svär. Psykolog, logoped, läkare har vi flera stycken, specialpedagog – sådana personer man normalt inte har så nära inpå sig, som vet en massa om hur ens barn är, vad vi tänker och känner kring honom och vårt föräldraskap. Utredare, socialsekreterare och en hel djävla länsrätt har läst om våra utmaningar.  Hur jobbigt allt är, hur vi klarare – eller ibland inte klarar – av allt. Sådana personer man normalt inte behöver förhålla sig till. Och förskolepersonal som vet oproportionerligt mycket om vårt liv känns det som. Så vad gör väl en person till i den skaran? En hel del känns det som, det börjar kännas trångt i vårt liv.

Annonser

Förlorad oskuld till ett ord

Jaha, då har man förlorat en oskuld. Idag fick jag ta min första n-ords diskussion. Från någon jag verkligen inte förväntade mig det. Hen är godman för ensamkommande flyktingbarn och någon jag ansett som påläst, insatt. Men nej, inte som jag trodde. Vi var på väg till lunchrestaurangen, pratade om presidentval i USA. Kommer Clinton vinna eller inte. Så kommer det ”ja, men de valde ju en n**er förra gången och det kändes större.” eh….vad sa hen eg….alltså… ”du menar mörk, eller svart” svarade jag. Lite tystnad. ”jaha, tycker du det är lite känsligt ” okeeeej…vad säger jag nu…”ja, alltså min son är mörk” ”åh fan, men alltså jag lägger ingen värdering i det”… Oh joy den inställningen… ”fast det är det, även om just du inte tycker det. Det är faktiskt mycket mer komplicerat än så” och sedan rullade det faktiskt bara på. Jag hann tänka ”är hen allvarliga?!” ”men vad fan?!?!” till ”fattar du nada ” det och det sista ”jag kan inte vara tyst”. Och det var jag inte. Det var obekvämt, men nödvändigt. Jag är faktiskt nöjd med mig själv, men samtidigt så otroligt besviken.

När livet säger ifrån

Min kropp har försynt försökt att fånga min uppmärksamhet ett tag nu. Jag har haft för mycket att göra för att hinna lyssna. För att vilja lyssna. För att kunna lyssna kanske rent av. Fast nej, det är som att säga att jag inte hade ett val, men det hade jag. När den förlamande tröttheten slog till, irritationen på allt och inget tog över och lockade fram de fulast sidorna av mig, när tankspriddheten gjorde att maken fick tala om i fall jag duschade dagen innan eller om det var min sovnatt med sonen. Då kunde jag välja att lyssna, men gjorde det inte. Tröttheten blev värre, stressen på jobbet tilltog, gråten kom nästan varje dag.

Först när jag var på kurs i systematiskt arbetsmiljöarbete för att kunna ta mitt ansvar för mina medarbetare hörde jag min kropp. Via en kvinna som berättade om hur hon drabbades av utmattningssyndrom. När jag fick kämpa mot gråten över insikten att hon pratar om mig, då var det som att allt min kropp fullkomligen skrikit till mig nådde fram till mig. Resten av dagen blev en kamp mot gråten. Och insikten.

Jag har dragit i bromsen. Försöker lägga örat mot min kropp och lyssna. Anpassa mitt tempo. Sänka mina krav. Hoppas insikten kom i tid.

Jag tar en stund i taget nu.