Osynlighet

Fick förskolans föräldrarbrev idagens de berättar vad de gjort på förskolan. Minstingarna som gjort experiment med ”kissande flaskan” och de stora hade åkt buss till biblioteket och lånat bok. De nämns vid namn, men sonen finns aldrig med. (sällan i alla fall) och jag vet att de försöker inkludera honom och att de gör massa saker för just honom på egen hand, men ändå smärtar det han aldrig syns i de här sammanhangen. Osynligheten som sticker ut.

Annonser

Att få tillhöra

Bitvis är det så stökigt och stojigt hos syrran med våra tre vilda grabbar i ett smalt engelskt radhus med tre våningar och ett djävla spring  upp ner att man bara vill skrika åt dem att skärpa sig. Eller vadå vill – det gör vi även fast vi vet att det är lönlöst av flera anledningar,  men ibland pyser det bara över. Men samtidigt är det här stökiga så underbart, för jag ser hur sonen tillhör. Han är älskad och accepterade precis som han är, han hänger med i kusinernas lek och de inkluderar honom även fast det kommer en hård knuff eller smäll mellan varven. Jag blir alldeles lycklig av att se det. Och en aning sorgsen, för jag känner att vi inte riktigt kunnat skapa det här åt honom på hemmaplan. Lek med andra barn blir då så lätt ett ständigt passande och förmanande. Jag förstår varför – alla barn är inte så tåliga som kusinerna eller barnen i den andra halvsvenska familjen som syrran umgås med, utan de blir ofta lite rädda, lite avvaktande. Ibland är inte föräldrarna lika tåliga som syrran eller den andra familjen utan blir väldigt överbeskyddande. Men min förståelse gör det inte mindre sorgligt och ger inte sonen några vänner. Men just nu tar jag sorgligheten och knölar ner den bland smuttstvätten i resväskan och försöker ignorera att den finns där. Fokuserar på att just nu tillhör han. Och även jag tillhör, för en liten stund kan jag bara få vara en vanlig mamma och inte ha en så ovanlig vardag.

Let’s fly away…

Jag och sonen har packat ihop oss, en väska av våra saker och en väska med 8 kg kedjetäcke och dragit till London! Flygresor med sonen är alltid en utmaning men denna gång – woho! Vi gick till lilla lekrummet efter incheckning, sedan drog han runt på sin lilla väska och var skitnöjd med det, gick ombord på flyget och vi lyfte utan problem.  han satt och pilla med den tomma pringelsburken i 15 min (!) nöjt hummande. Jag kunde till och med äta en macka och ha mitt bord nere med en dricka på! Och så somna i min famn och sov 50 min. Det gäller att se framstegen i livet och jösses det var ett ordentligt ett. Nu ska vi njuta av bus och lek med kusinerna i flera dagar!

image