Att få tillhöra

Bitvis är det så stökigt och stojigt hos syrran med våra tre vilda grabbar i ett smalt engelskt radhus med tre våningar och ett djävla spring  upp ner att man bara vill skrika åt dem att skärpa sig. Eller vadå vill – det gör vi även fast vi vet att det är lönlöst av flera anledningar,  men ibland pyser det bara över. Men samtidigt är det här stökiga så underbart, för jag ser hur sonen tillhör. Han är älskad och accepterade precis som han är, han hänger med i kusinernas lek och de inkluderar honom även fast det kommer en hård knuff eller smäll mellan varven. Jag blir alldeles lycklig av att se det. Och en aning sorgsen, för jag känner att vi inte riktigt kunnat skapa det här åt honom på hemmaplan. Lek med andra barn blir då så lätt ett ständigt passande och förmanande. Jag förstår varför – alla barn är inte så tåliga som kusinerna eller barnen i den andra halvsvenska familjen som syrran umgås med, utan de blir ofta lite rädda, lite avvaktande. Ibland är inte föräldrarna lika tåliga som syrran eller den andra familjen utan blir väldigt överbeskyddande. Men min förståelse gör det inte mindre sorgligt och ger inte sonen några vänner. Men just nu tar jag sorgligheten och knölar ner den bland smuttstvätten i resväskan och försöker ignorera att den finns där. Fokuserar på att just nu tillhör han. Och även jag tillhör, för en liten stund kan jag bara få vara en vanlig mamma och inte ha en så ovanlig vardag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s