Makens lovsång

Mycket i mitt liv är en kamp och dagliga utmaningar jag aldrig trodde jag skulle stå inför. Och jag skriver mycket om det här. Typ bara det. Och även om det är just sådär tufft som jag känner det så finns det en sak underbar sak som överträffar allt –  min man. Den bättre halvan. Min pusselbit i livet. Klippan. Lugnet. Alla klyschor vi kan om en bra och stöttande partner.När jag har panik och jobbar i hjälp mig mellan sammanbrotten står han där med all sin stabilitet och sitt lugn både för mig och G. När mitt dåliga samvete om att sitta kvar på jobbet för att lösa ytterligare en kris säger han lugnt ”kom när du känner dig klar, ta den tid du behöver”. Och frågar om jag ätit idag. Han tar vabbar hela morgondagen trots att han tog idag och vi verkligen försöker dela, bara så att jag ska hinna få packa innan vi åker till mormor och morfar över helgen sonen och jag. Han masserar trötta axlar och lyssnar timme ut och timme in på mig när jag behöver ventilerna alla jobbsaker. Han höjde inte ens på ögonbrynen när jag fick min karriärsdröm uppfylld med en chefstjänst samtidigt som sonen fick sina diagnoser utan sa ”det löser sig”. 

Jag är lite rädd att han inte förstår hur mycket jag älskar honom fasten jag säger det och försöker visa det i mina handlingar. Att han inte förstår att jag uppskattar allt han gör så det är möjligt för mig att uppfylla mina drömmar. För det känns så futtigt i jämförelse med vad han gör för mig. Varje dag. Min man. ❤

Annonser

Brända kanter

Det var inte den start vi önskade på året, men så blir det ibland. Jag var lite bränd i kanterna efter ett både fantastiskt och helvetiskt år. Så blev G sjuk. Dagarna efter att jag på jobbet stod och sa ”han är ju nästan aldrig sjuk, peppar, peppar”.  Vår lilla orkan var helt utslagen, låg i soffan helt still, sov i omgångar. I en dag. Dag två vände hans ork tillbaka och dag tre var det gull fart igen. Men ändå lite fel. Väldigt gnälligt. Bängligt. Visade sig sedan vara scharlakansfeber. Så ytterligare dagar hemma men nu med frisk son. Tjänsteresa för mig i tre dagar och grädde på moset i vår totala trötthet slår pappigheten till med full kraft. 1,5 timme illvrål mitt i natten för att det mamma, inte pappa.  ny arbetsvecka och jag är så trött att jag bara gråter. Grät på väg till jobbet idag. Så jag gick hem igen. Strukturerade om planeringsmöten med medarbetarna och gick hem och la mig
Sov i flera timmar. Ligger nu här och lyssnar på den lille spillevinken som busar med farmor och farfar,  omedveten om att jag är hemma. Älskar skrattet. Hörs att han frågar efter oss. Älskade unge, det blir som det blir med livet, jag älskar dig bortom alla gränser trots att inget blivit som vi tänkt.

Fåddelsedag – hurra!

För exakt tre årsedan satt vi i en helt annan del av världen, i ett helt annat land, i ett annat vardagsrum och fick vår familj komplett. När vi för första gången fick träffa G, hålla honom, känna honom. I sin rosablommiga pyjamas, storögt tittande på oss. Ingen gråt, inget skrik, bara ett par stora, bruna utforskande ögon. ”åh, han vet att det här är mamma och pappa!” förkunnades det. Jag vet inte, men kanske förstod han att det var annorlunda nu, att vi var för honom.

Den mest omtumlande av resor. Som under de här åren tagit mig till de högsta topparna och de vråldjupa dalarna. Som lär mig att leva, som utmanar mig varje dag, som fått mig att inse att jag klarar så mycket mer än jag någonsin kunde tro. Som gett mig det bästa här i livet – ett barns kärlek. Vem kan vara ledsen en sådan här dag?

image

Pulkor är ju till för att gungas – det vet väl vem som helst!

image

image

Ordfattig kommunikation

Det är egentligen min sovnatt med G. Varannan natt sover vi med honom i hans rum. På snart tre år har jag och maken sovit i samma säng kanske fem gånger. Varje natt vaknar man. För G vaknar. Han kan inte somna om själv. Och vaknar inre bara en gång, så det är inte lönt att gå in och stoppa om och sedan lägga sig i sin egen säng. Utan efter att vi legat i vår egen säng båda två, småpratat, läst, surfat – ja då tar den ena sitt täcke och kudde och går in till honom, så man finns där när han vaknar. Det går fortast att somna om då. Eller så blir det som ikväll, något ör fel. Vill inte ligga i sängen. Vi går upp, visar att det är tomt och släkt överallt. Men han ylar när närmar oss sängen. Hänger ut yr min famn för att komma längre bort (19 kg barn som går så är tungt!). Försöker med allt. Sjunga? Nä. Titta på babblarna? Nä. Lyssna på kakel-spektakel-spelboken?  Nä. Dricka vatten? Nä. Gå upp för 15 gången? Nä. Bara yl och gråt. Den ordlösa kommunikationen som är så frustrerande för oss båda. Något är fel, men jag knäcker inte koden, förstår inte vad ylet betyder. Pappa kommer. Men ikväll är det inte bättre. Fast lite, ylet avtar. Nu går det dock inte att byta tillbaka till mig, då utbryter en gråtattack utan dess like. Total förtvivlan.  Så maken kör mig i säng, jag får ta två nätter på raken istället. Men här ligger jag och bara lyssnar på hur det går för dem. Om det lugnar sig. Om maken hittar nyckeln som låser upp problemet. Det faktiskt tyst nu. Kanske borde även jag sova….

Ny söndag, nya objekt

Så var mäklarnas jullov över och söndagarna ägnas nu åter åt husjakt. Det förbereds med timmar hängandes på Hemmet letandes efter lämpliga objekt. Visa maken, kolla ev besiktningsprotokoll, ringa mäklaren för att säkra att de inte är på väg att sälja innan visning. Sedan välja ut objekten utifrån intresse och hur vi kan optimera ordningen för att hinna med så många som möjligt.  Söndagen blir som regel en logistiklövning värdig en budfirma när vi ska in alla tre, av med skor, skaka hand med mäklaren, trängas runt med typ hundra andra par där bara mängden barn i släptåg skiljer oss åt, fundera på om det blir bra att slå ut väggen mellan kök och vardagsrummet, om sprickan i väggen är ett problem eller inte, hindra sonen från att riva ner tavlor eller klättra upp på sängen, småle artigt åt ett dåligt skämt från mäklaren.  Så på med skorna igen, hyska in sonen i bilen, köra en liten bit och så göra om allt en gång till. Minst. I de här lägen är det en välsignelse att bara ha ett barn. Så åker man hem några timmar senare och diskuterar ”känslan” som tillsammans med besiktningsprotokollet och några grova kalkylering på takomläggning, nytt kök, utslagning av den den där väggen, alla ytskikt och ev fläkt i källaren för att få bukt på radonhalten avgöra om man ska vara klistrad vid mobilen och delta i en budgivning. Eller två. Tre. Men förmodligen var minst tre av de andra paren vi såg på visningarna galna och budar upp det redan dyra huset ytterligare en miljon. Och jag gör en mental utflyttning, eftersom jag en timme efter visningen tydlig såg vår soffa i det där vardagsrummet och hur otroligt snygga mina parfymflaskor skulle se ut i den lilla nischen i badrummet, förbannar vår förkärlek för ekonomisk säkerhet och hoppas köparna går i personlig konkurs inom ett år. Eller att det är en bostadsbulla som spricker innan vi hinner köpa.

Två timmar senare loggar jag in på Hemmet igen och cirkusen fortsätter med ytterligare en vecka.

Åtta kg snuttefilt

I ett år lite drygt har vi haft kedjetäcke till sonen. Det underbara täcket som gjorde att vi slapp vara uppe minst en timme varje natt. Som gjorde att sonen kunde ligga bredvid en istället för på en. Som gav oss lite mer sömn. Likt en åtta kilo tung snuttefilt har jag släpat det med mig till Gotland,  London och Mallis. Offrar ett incheckat bagage per resa. Så jag funderar på om jag är lite galen som ikväll – helt frivilligt – har bäddat med vanligt täcke. Vill se om det fortfarande egentligen behövs. Kanske få tillbaka lite frihet, lite bagageutrymme till nästa resa.

Den ständigt närvarande sorgen

Snart är dagen här då vi firar fåddelsedagen. Tre år sedan vi satte oss på planet för att få vår son, äntligen bli den familj vi drömde om. Då vi fortfarande var fulla i framtidsbilder som visade på en son som vi skulle göra alla de där barnsaker med. Spela fotboll, pussla, gå på första bion, höra om hans dag på dagis, låta honom vara med och laga mat, rita teckningar och allt som hör småbarnsåren till.

Men det blev nog bara drömmar det där. Eller tar oändligt mycket längre tid innan de uppfylls. Det har istället blivit så att en sorg följer mig. Den släpper inte taget. Finns alltid med. Sorgen över det som inte blir för oss.

När jag ser jämnåriga barn som kan så mycket. Räkna, klä på sig själv, berätta vad de vill äta till middag, spela spel på mobilen. Då finns den där, sorgen. När jag ser vänners jämnåriga barn på fejan som ritar teckning efter teckning, som är helt uppspelta över skidåkning och tjatar om det, som njuter en kopp choklad efteråt, då väller sorgen fram.

Påminnelsen om att det inte blev som vi drömde. Känslan av att vara snuvad på så mycket. Det är som att sorgen hänger som ett fransdrapperi framför allt vi ändå får från vår älskade lilla orkan, hänger där så jag inte riktigt ser.