Ordfattig kommunikation

Det är egentligen min sovnatt med G. Varannan natt sover vi med honom i hans rum. På snart tre år har jag och maken sovit i samma säng kanske fem gånger. Varje natt vaknar man. För G vaknar. Han kan inte somna om själv. Och vaknar inre bara en gång, så det är inte lönt att gå in och stoppa om och sedan lägga sig i sin egen säng. Utan efter att vi legat i vår egen säng båda två, småpratat, läst, surfat – ja då tar den ena sitt täcke och kudde och går in till honom, så man finns där när han vaknar. Det går fortast att somna om då. Eller så blir det som ikväll, något ör fel. Vill inte ligga i sängen. Vi går upp, visar att det är tomt och släkt överallt. Men han ylar när närmar oss sängen. Hänger ut yr min famn för att komma längre bort (19 kg barn som går så är tungt!). Försöker med allt. Sjunga? Nä. Titta på babblarna? Nä. Lyssna på kakel-spektakel-spelboken?  Nä. Dricka vatten? Nä. Gå upp för 15 gången? Nä. Bara yl och gråt. Den ordlösa kommunikationen som är så frustrerande för oss båda. Något är fel, men jag knäcker inte koden, förstår inte vad ylet betyder. Pappa kommer. Men ikväll är det inte bättre. Fast lite, ylet avtar. Nu går det dock inte att byta tillbaka till mig, då utbryter en gråtattack utan dess like. Total förtvivlan.  Så maken kör mig i säng, jag får ta två nätter på raken istället. Men här ligger jag och bara lyssnar på hur det går för dem. Om det lugnar sig. Om maken hittar nyckeln som låser upp problemet. Det faktiskt tyst nu. Kanske borde även jag sova….

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s