Tar cykeln till minnet

Använde cykeln mellan mina möte idag. En sådan där alldeles underbar varm, solig, försommardag. Frihetskänsla är underbar och väcker minnen. Cykeln var ju mitt huvudsakliga transportmedel tills körkortet kom. Uppväxt på landet med en buss som gick två gånger in till stan på morgonen och två gånger hem på kvällen och inte alls på helgen gjorde att cykla innebar friheten att bestämma själv. Ibland bestämde dock tröttheten eftersom det var över milen till stan. Idag, där i solen som värmde de bara armarna och benen när jag swishade iväg till mötet, var jag fri och glad. Och när jag cyklade förbi den nyklippta gräsmattan – så nyklippt att doften från bensin ångorna från gräsklipparen blandades med dem av gräs – tog minnena över och skicksde fram minnet av skolavslutningara. Den första riktiga somnarvärmen, precis den här tiden på året, en cykeltur och gräs ledde hjärnan till de härligaste av minnen. Och i dag lyckades jag vara i stunden och njuta. 

Annonser

Morsdag utan teckning

image

Kluven över dagen. Morsdag. Jag är inte uppväxt i ett hem där det var någon stor sak. Vi ritade någon teckning och åkte till mormor med blomma. Mamman hemma firades inte så värst mycket. Om det var av hennes val eller bara blev så vet jag inte. Och nu är jag själv mamma. Och bryr mig eg inte så mycket om morsdag jag heller. Tycker påtvingade firadagar är onödiga. Ger mest bara ångest åt alla som inte inkluderas. Men även när man är inkluderad kan det bli ångest. När barnet inte förstår grejen. Inte kan göra en egen present, inte ens rita en teckning.  Inte kan säga ”grattis på morsdag”. Och min ångest och sorg kommer krypandes. Gör att jag får svårt att se allt det härliga. Som att han älskar att hjälpa mig att vispa grädden till tårtan. Eller hans goda humör när vi plockade fram alla srmesterkläder. För att inte tala om glädjen när han fick kasta saker i containern på återvinningscentralen. Varför ska det vara så svårt att vara i nuet och inte hålla fast vid familjefantasin som i mitt fall aldrig kommer bli som jag trodde. Jag blev mamma. Till en underbar solstråle, som ger mig så mycket, även om det inte stämmer med drömmen. Många kvinnor skulle ge vad som helst helst för att bara em mamma. Varför har jag då så svårt att släppa på sorgen?

En stilla stund

Vaknade tidigt, men alldeles av mig själv. Ljusa försommarmornar gör lätt det. Och istället för att somna om och sedan bli väckt 20 min senare av sonen och då hunnit bli så där grisigt trött som man kan bli när man precis somnat om ordentligt gick jag upp. Njuter stillheten i lägenheten. Lyssnar på klockan som tickar, kylens brummande och läser DN noga. Och inte ens när jag inser att sonen verkar ta sovmorgon idag för snart har jag varit uppe själv i en timme ångrar jag valet av några minuters stillhet i mitt eget kök den sista fredagen i maj.

Solsken och pizza

image

Ja, jag gillar pizza. Frågor på det? 😉

Det må skära i hjärtat och tårar rinna, men jag orkar inte gå runt och bara se problemen. Så när pappa är på konferens tog vi med oss middagen i form av pizza med oss till parken och åt middag i solen. Tror till och med att jag hörde ett litet ”mysi” från sonen.näe vi satt där. Och så gick vi förbi en klättergej där en sexåriga pojke och hans lillasyster lekte och de ryggade inte för hans trubbiga kommunikation utan lillasystern (kanske 3 år) visade honom hur han skulle klättra och att på toppen och storebror frågade bara om sonen inte kunde klättra själv och accepterade mitt svar ”nej, han är nämligen ännu som en lite kille” på den obligatoriska varförfrågan.
Så i eftermiddag värmde solen hela vägen in den sargade själen.

image

Senaste skörden i posten

image

När breven från sjukvården den senaste veckan är fler än inbjudningarna till knattefotboll för sonens årskurs vill man bara skrika. Gång på gång inse att vi är annorlunda, att han inte kan delta i aktiviteter som är självklara för andra att välja eller rata. Vi blir bara ratade. Ibland tänker att att han inte förstår, inte vet vad han missar. Men jag ser honom i parken, de jämnåriga baren leker tillsammans, han går fram och vill delta, men vet ju inte hur han ska göra. Står för nära. Skriker av glädje i örat på dem eftersom han står så nära. Och de andra barnen förstår inte och springer vidare. Och jag ser hans förvirrade blick när han springs ifrån, när han inte inkluderas. Och då brister mitt hjärta, för jag ser att han på något sätt förstår. Men det finns inte ens plats för min älskling i de här fotbollsinbjudningarna heller, men som han skulle älska det. Lyckligtvis ser han i alla fall inte posthögen. Eller mina tårar. Den här gången.

Livet rasar in

Ibland är det som att livets tak bara rasar in. Det som ska hålla mig trygg och torr. Och minst när jag anar det rasar det. Helgen innehöll besök av älskade ”nonno och moffa” så det blev lite senare kvällar, fulla dagar, ingen återhämtning.  Husvisningar, ställningstaganden. I morse var kroppen blev som förlamad, kunde inte förmå den att gå upp.  tanken på att träffa människor hela dagen generade panik. Lämnade in ansökan på LSS-insatser, började nästan gråta. Upptäckte att läkaren glömt skriva ut mer sömntabletter till sonen, vilket upptäcktes på helt fel dag – dagen då de tog slut. Får inte tag på någon på mottagningen. Då rasade livet in och tårarna blötte ner mina kinder när jag lämnade centrum. Och o parken ville sonen hänga med de andra pojkarna i deras lek men fixade det inte (kurragömma). Då skakade även grundmurarna. Djävla skitdag.

Förgiftande ansökan

Sverige är ett fantastiskt land när det kommer till det stöd samhället ger svaga, även om den försämrats och urgröpts över tid (eller om det är upplevelsen, sak samma). Men fy f-n vad det suger kraft och energi att få hjälpen.

Ny ansökan om stöd enligt LSS ska in. Avlösarservice och korttidsvistelse  söker vi om i år igen. Hoppas argumenten blev tydligare i år, för de är eg de samma som i fjol. Situationen med sonen är den samma som för ett år sedan när kommunen tyckte att vi nog klarar oss rätt bra själv och bara behövde fyra timmar i veckan. Så jag hoppas att mina tårar och sonens utbrott och gråt i fredags på mötet får dem att förstå. Att den nya handläggaren förstår att jag står på bristningsgränsen och att det inte är ett skämt när jag säger att jag är rädd att jag håller på att drabbas av utmattning på grund av hela vår livssituation. Jag kan just nu bara hoppas för jag vet inte vad mer jag kan skriva i ansökan. Över 10 sidor dagboksbeskrivningar. Två sidor med beskrivning av hans problem fast sorterat i kategorier. En sida med motivering för vår ansökan. Allt med fokus på hur svårt det är, hur inget verkar fungera. Sidorna fullkomligen förgiftar mig. Fyller mig med sorg över hur livet blev. Frustration över att inte bli trodd och avfärdad.

Fantastiska möjligheter till stöd och hjälp, bara det att man nästan går under när man ska be om den.