Tårar som övertygelse?

Idag var det dags att träffa socialen igen och förklara varför vi behöver avlastning. Jag absolut hatar de här tillfällena. Blä!!! I dag hölls det på deras kontor. Då hatar jag det lite mer. Idag hölls det i ett tämligen kalt mötesrum med några böcker (riva,  riva), några tavlor ( rivs, slita, vinkla, svänga) och några barnstolar (kasa över golvet, kasta, slängs, skjuta).  Efter 30 min slet han förtvivlat i den stängda dörren, grät och ville bara ut. Så jag avbröt i det utan att ha berättat klart. Men kände ändå att i år höll vi inte tillbaka. Glättighetsutrustningen lämnade jag hemma. G härjade och grät.  Jag förklarade och grät.
– Hur är det?
– Ja vad ska jag säga – det är fördjävligt.
Så inledde vi, så fortsatte jag. Om icke sömn. Om ständig passning. Om ständigt behov svar stöd i precis allt. Att vi vill ha personlig assistent, att vi vill ha korttidsboende. Att avlösarservicen inte riktigt fungerar. Om hans behov av försiktig invändning vid nya saker = ge honom tid att vänja sig!! Jag grät mer än en gång – av vår egen samlade trötthet och av vår omsorg om sonen så han får så lite förändringar så som möjligt i sitt liv, med tanke på hans start i livet. Vad hände? Förstod de? Får vi som vi önskar eller manglar de sönder våra argument Igen? Blä som sagt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s