Den blomstertid nu kommer

De sjöng Idas sommarvisa och om glass, glass, glass i stora lass, lass, lass och var precis så där söta som förskolebarn är på sommarvslutningen. Och sonen satt där så fint med de andra nästan hela tiden. Och sjöng med i sångerna efter sin förmåga. Vi visste, och pedagogen visste att han sjöng med. Speciellt om glass. 🙂 Bara precis på slutet skulle han fram till flygen och känna på vibrationerna. Och fick hjälp av pedagogen med det. Och jag var alldeles varm och lite tårögd över vad han klarade och hur personalen stöttade och guidade honom och lät ”känna på flygeln” vara helt naturligt och inget som stoppades. Han var inkluderad, och det är så otroligt värdefullt för oss.

image

image

Annonser

Pang ner i vardagen

Vi satt där i bilen, poppade musik via mobilen-blåtand-bilstereo, slingrandes ner på de små bergsvägarna mot dagens utflyktsmål. Då ringer det på samma mobil. ”nej jag har semester, jag låter bli att svara” säger jag till maken och poppar vidare. Det komme ett sms. Från handläggaren på kommunen som håller i vår avlastningssnsökan. Ingen ändring från i fjol.  Inte en ynka timme extra, med motiveringen – han är mer i förskolan nu. Men vad fan – det är ju inte som att vi kan vila oss då, vi jobbar ju!  det var krasch, bom ner i vardagen mitt i semestern. Så jag grät, var arg,, ringde upp handläggaren och frågade hur hon tänkte? Om hon trodde att jag skojade när jag satt framför henne och bröt ihop.  Om jag verkligen ska behöva bli sjukskriven innan vi får hjälp. Om hon tror att jag över driver när jag säger att han är extremt hyperaktiv,  hon har ju träffat honom och vi lever med det all tid jag inte är på jobbet, inkl natten. Men hennes svar var bara ”jag förstår (så fan heller!!!)  men ni har rätt att överklaga”. Det tog 11 månader för förra överklagam att behandlads så det hjälper föga. Jag bor i ett land som ska ta hand om de svaga. Jag har dessutom adopterat ett barn och Sverige har därmed tagit på sig ett extra ansvsr
ALLA vi pratar med säger att vi borde ha mer hjälp – specialpedagogen i kommunen, förskolan, habiliteringen, läkaren på neuropediatiska, andra med barn i samma sits, men inte vår kommun. Idag är jag skitarg, bitter och allmänt otrevlig, men tyvärr inte förvånad.

Ge mig någon dag och jag är tillbaka i lösningsmode. Men fråga mig inte hur de tänker för det förstår jag verkligen inte.