Lite lättare igen

Packadw väskorna på nytt och åkte till mina föräldrar med G. Vi har soligt och varmr. Stor trädgård att leka i.Älskade nonno och offa på plats. Haft lekträffar både i går och idag och i morgon kväll kommer syrran med kusinerna. Så även om det är slitigt att vara enda föräldern på plats så ät set härligt att vara här. Mer semeaterkänsla. Lite lättare igen. Att jag gav mig ut på långt över en timmes cykeltur med sonen i barnsadel och kommer ha så djävla ont i kroppen – ja det är ju bara ren idioti och skyl dig själv på. 😉 

Annonser

På’t igen

Ny dag, nytt försök. Jag tryckte ner sorgen idag, packade in make och hyperstissigt barn (frågade maken två gånger om han verkligen hade gett sonen medicinen i morse) och åkte på utflykt till Uppsala. Njöt av solen, ignorerade att sonen nu istället övergått till surande (troligen sur för att vi hade pratat om bad men att vi tog evigheter på oss att komma tid) och gick in i domkyrkan och åt sedan sonens favorit mat till lunch – pizza.  För då kan vi äta samtidigt alla tre. Och så tillfredsställda vi mitt nördiga jobbrelaterade intresse och gick och tittade på hur resecentrum numera ser ut. Sedan drog vi äntligen (troligen vad sonen skulle sagt om kommunens aktionen fungerade lite bättre) iväg till äventyrsbadet. Vattenrutschbana, varma bubbelpoolen med pappa, leka små grodorna med mamma och mjukglass – för sonen blir det nog knappast bättre. Och när vi kom hem kändes det nästan som om vi var en alldeles vanlig familj som varit på stranden. Och det värmde även en sorgsen själ.

Tillägg

Inser att mitt förra inlägg inte var helt sant, eller snarare inte gav hela bilden. För det är inte bara en sorg, det är dessutom en ond djävla slajmig avundsjuka. Jag vill oxå kunna gå på tornespel med sonen och få sitta mer än 1 minut, gå på bondens marknad utan att han sveper ner allt i ett stånd (alternativet är såklart att vi går igenom stället utan att stanna på ett enda ställe) låta honom klättra i träd, åka till en strand utan rädsla för att han ska springa över alla filtarna och kasta sand på folk (alternativet är att vi bara är där i 30 min och promenerar i strandkanten), gå och fika, åka till en 4H gård eller en stenåldernsby och låta honom få se hur det var ”förr i tiden”. Jag vill höra honom berätta helt knäppa icke sammanhängande berättelser om vad någon gjorde på dagis och höra honom fråga varför tills man vill skrika rakt ut. Jag är så slajmigt avis på alla som kan göra sånt med sina barn i ungefär som är i ungefär samma ålder. Själv räknar jag timmarna till när vi ska åka till mina föräldrar så att den här semestern blir något mer uthärdlig. 

Obs, missta inte min avundsjuka för missunsamhet, jag vill såklart inte att någon inte ska få allt det hör bara för att jag inte får det. Jag vill bara få jag med…

Zombiesorgen

Jag tror att många förstår att vi har en tuff vardag, att den ständiga sömnbristen, hans hyperaktivitet, kampen mot myndigheter, alla läkarbesök, möten med hab, insättning av medicin mm sliter. Men jag tror att många inte förstår att det finns något som sliter nästan ännu mer – den ständigt närvarande sorgen. Den där sorgen som jag trodde skulle försvinna när vi fick barn. Att den där längtan äntligen skulle ta slut. Som ofrivilligt barnlös i många år drömde och fantiserade jag om hur det skulle bli. Allt jag längtade efter att få göra med mitt barn. Vad som skulle vara viktigt för mig som förälder. Allt från att få baka, kicka en boll,lära sig simma, cykla. Köpa leksaker ihop. Vara med när hen upptäckte djurens värld. Lära sig pussla. Eller att jag själv ville få jobba med ett mer genusneutalt förhållningssätt och hur barnet skulle svara på det. Lära sig läsa, räkna. Gå på bio. Allt det och mycket mer längtade jag efter. Och gör så fortfarande, för mitt barn är inte som andra och jag blir därmed inte som andra föräldrar. Mina drömmar finns kvar där och river ständigt upp nya små sår i mig. Glädjen över att ha ett barn i mitt liv går hand i hand med sorgen om allt det som aldrig blir för oss. Och det sliter något så fruktansvärt att varje dag trycka ner den där sorgen under ytan och låta glädjen dominera. Sorgen är som en djävla zombie som vägrar dö. 

När livet känns enkelt

Semester och lata dagar. Besök hos vännerna i deras torp vid Vänern med massa bus och lek med deras barn. Speciellt F, tjej och 1,5 år äldre än G. Kanske är sonen kär, för det finns ingen som trumfar F när vi är här. Hoppa studsmatta, gunga, plocka smultron och åka till Skara sommarland. Äta chips tills man storknar. Bada på sommarland trots att den svenska sommaren var blyg och inte bjöd på mer än 17 grader i luften och halv storm. Och jag har plockat blåbär och gjort paj, kokat marmelad på körsbären ungarna plockade och fått smacka massa skit med en av mina äldsta vänner. Gått och stått så mycket att ben och fötter är helt slut. Njutit av gos med katterna och sovit alldeles för lite. Men så bra vi haft det här, här är vardagen okomplicerad till och med för oss. Nu packar vi in oss ibilen och kör hem genom ett mulet Sverige.

Samma lika

Det rullar på, den ovanliga vardagen. Just nu är det dagishämtningar varvat med inredningstankar och snart semester. Efter sommaren blir det flytt till hus. Underbart och skrämmande. Ny förskola för sonen – eller kan han få gå kvar? Nya kommunen säger ok till att betala allt, men nuvarande förskola börjar då se problem. Det som lät tvärt om när vi sa att vi ska flytta för några veckor sedan. Varför blir jag inte förvånad. 

Har klarat mig ganska fint i stunden ett tag, men så händer något som gör att jag brutalt påminns om verkligheten. En oskyldig video på jämnåriga kusinen som sjunger om hur mat är bra för kroppen och hjärnan, med rörelser och allt. Själv sitter jag och undrar om sonen någonsin kommer säga en treordsmening ens. Och tårarna bränner, pockar på. Som vanligt i vår vardag.