Det funkar ju…?

Mna hörlurar. I flera veckor, om jag inte till och med kan börja räkna i månader, har det saknats en del på öronsnäckan. Den där som gör att de sitter kvar. Att de sitter bekvämt . Att man får ut bästa ljudet. Men jag hinner inte leta upp den tappade delen. Eller leta fram en ny. Så jag använder utan. För det fungerar ju. Fast inte så bra. Och frågan är om det är hållbart i längden.  Vad blir det för kvalité?  Och hur blir det när jag tappar den andra delen? 

Just nu är mitt liv som mina hörlurar. Idag har jag mötet som är att likställa med att börja leta fram dem saknande delen. Till skillnad från letandet  är jag nervös inför det möte.

Annonser

Plötsligt händer det

Som i reklamen – plötsligt händer det. (var dock tvungen att tänka till för att komma på vilken reklam det var dock). Nej sonen hade inte en problemfri natt, så bra var det inte, men jag tog mig iväg till ett träningspass. Eller träning och träning – ett mycket stillsamt yogapass. Man blev lite varm men inte mer. Men som jag fick stetcha via delar av kroppen. Såååå skönt. Och slappna av. Och andas. Känns knapp som jag gjort något avdera på sistone, så det var både nyttigt och välbehövligt. Det var inte ens planerat utan körde förbi en skylt vid vägen i nya bostadsområdet, fick ett infall och bokade in mig efter att ha kollat in hemsidan.  Blev lite känslomässigt en stund oxå när lite spänningar släppte och tårar rann. Även om det är lite obekvämt bland folk så är det ändå skönt,  blir som en strech för själen oxå och det kan verkligen behöva just nu.  Ser redan fram emot nästa pass och tror att yogamattan som mest varit något sonen lekt med hittills åker fram istället för fredagsmys i morgon,  så mycket längtar jag redan efter det.  Det trodde jag inte,  men plötsligt händer det. 

Kvällens taktiksnack

Mörkret har lagt sig. Vi gör oss redo för natten. Diskuterar taktik. Vem ska sova med honom i natt? Ska vi göra ett nytt försök med mig eller köra på säkert kort med pappa. Finns bananer framme? Var är sparkaninen så de kan stoppa i tiokronor i högt om han vägrar somna om. Fullständigt galen diskussion för de flesta, fullständigt normal för oss. 

Natten son gick var ytterligare en natt med son som inte vill sova. Och då äter han både melatonin och lugnande för att sova bättre. Trots det vägrar han sova vidare med mig när han vaknade kl 01.00. Efter en halvtimmes vankande, banaätande, gråt från son, gråt från mig, platta, musik på mobil gav jag upp och väckte maken, den enda sonen vill ha. Pappigheten har tagit sig nya monstruösa proportioner. Jag duger typ inte till något just nu och det sliter sönder mig. Sorgen av att vara ratad av sitt eget barn (och det är ingen djävla fas, jag slår nästa person som säger det, tro mig, jag känner det i hela kroppen att det inte är en fas) och att inte kunna dela på jobbet med maken. Hans reserver är lika små som mina men jag har tillslut inget val och det äter upp mig. Skammen, sorgen, skulden.

    Lämnade sonen på dagis, berättar att det varit en ”sådan” natt. Personalen klappade mig deltagande på armen och sa ”går du gem och sover nu” sova?! Haha, har jag ett jobb, och tja, det känns svårt att vara borta för att gå hem och sova. Men framförallt kan jag ändå inte slappna av så det känns bortkastat. 

    Så istället taktiksnackar vi på kvällen..funderar på det absurda i det vi gör en kort sekund. Men jag skjuter undan känsla av galenskap och osundhet för annars förgås jag när jag tänker på att det här är så djävla långt ifrån normalt och så långt i från hur jag trodde det skulle vara att vara mamma till en femåring. Bara en av alla de sakerna. Bara en. 

    På plats 

    100 lådor blev det. Plus möbler. Hur fan kunde vi ha så mycket prylar?! Vi flyttade från 80 kvadrat lägenhet med liten balkong till 170 kvadrat villa med stor balkong och altan. Och garage. Och det är typ fyllt! Levde vi i någon form av Bermudatriangel som spydde fram alla saker när flyttfirman kom? Vi hade hjälp med packningen oxå – tack gode gud för det. Vet liksom inte hur det skulle gått att packa med G i hasorna. Endera skulle lådan tömts lika fort som jag fyllde den, alternativt skulle jag ha hudkrämer bland besticken, underkläder i bland verktygen och duplo precis överallt. Fast det sistnämnda hände ändå. Duplo fanns visst redan i varje rum. 

    Nu ligger jag helt död i soffan efter att ha packat upp 20 kartonger köksprylar. Som högst troligt lär få stuvas om om ett litet tag när vanor och mönster satt sig i ett nytt kök. I morgon väntar 20 lådor böcker.  Jag är verklig en hamster. Nu ska bara maken installera nya tv-boxen så jag kan få somna framför tvn. 

    End of an era 


    Det är ni inte vår sista natt med det här gänget men det är sista natten i lägenheten. G första hem i sitt nya land. I mer än halva hans liv har han bott här. Det är definitivt hemma för honom. Men från i morgon bor vi inte längre här. Sover inte i det här rummet, äter middag i ett annat kök. Inget mera hissåkande på daglig basis. Men mera utrymme. Ett sovrum och lekrum. En egen trädgård. Och i helgen en egen gunga och lite sånt. Jag längtar och fantiserar om hur livet ska te sig nu, när flyttkartongerna är uppackade och G börjat på nya dagiset.  Och det är som jag säger  ”det blir bra det här”. Men lite sorgligt blir det.  10 år har vi bor här. Blev maka och mamma. Chef. Gråtit och skrattat. Väntat, längtat. Varit lugn och helt förtvivlad. Arg som bara den, lycklig ända in i märgen.  Har trivts så bra här både ute och inne, men det är dags nu. Hög tid faktiskt. Och även om oron över om ifall min egen ork ska räcka och hur sonen kommer klara alla förändringar så vet jag att det blir bra det här.  Rent av underbart. Vi ska bara överleva flytten oxå.