Kvällens taktiksnack

Mörkret har lagt sig. Vi gör oss redo för natten. Diskuterar taktik. Vem ska sova med honom i natt? Ska vi göra ett nytt försök med mig eller köra på säkert kort med pappa. Finns bananer framme? Var är sparkaninen så de kan stoppa i tiokronor i högt om han vägrar somna om. Fullständigt galen diskussion för de flesta, fullständigt normal för oss. 

Natten son gick var ytterligare en natt med son som inte vill sova. Och då äter han både melatonin och lugnande för att sova bättre. Trots det vägrar han sova vidare med mig när han vaknade kl 01.00. Efter en halvtimmes vankande, banaätande, gråt från son, gråt från mig, platta, musik på mobil gav jag upp och väckte maken, den enda sonen vill ha. Pappigheten har tagit sig nya monstruösa proportioner. Jag duger typ inte till något just nu och det sliter sönder mig. Sorgen av att vara ratad av sitt eget barn (och det är ingen djävla fas, jag slår nästa person som säger det, tro mig, jag känner det i hela kroppen att det inte är en fas) och att inte kunna dela på jobbet med maken. Hans reserver är lika små som mina men jag har tillslut inget val och det äter upp mig. Skammen, sorgen, skulden.

    Lämnade sonen på dagis, berättar att det varit en ”sådan” natt. Personalen klappade mig deltagande på armen och sa ”går du gem och sover nu” sova?! Haha, har jag ett jobb, och tja, det känns svårt att vara borta för att gå hem och sova. Men framförallt kan jag ändå inte slappna av så det känns bortkastat. 

    Så istället taktiksnackar vi på kvällen..funderar på det absurda i det vi gör en kort sekund. Men jag skjuter undan känsla av galenskap och osundhet för annars förgås jag när jag tänker på att det här är så djävla långt ifrån normalt och så långt i från hur jag trodde det skulle vara att vara mamma till en femåring. Bara en av alla de sakerna. Bara en. 

    Annonser

    4 thoughts on “Kvällens taktiksnack

    1. Hög igenkänningsfaktor i detta inlägg för mig. Jag och sambon har en pojke med autism som har mycket svårt för byte av olika aktiviteter under dagen. Svårast är till och från dagis som kräver ett oerhört tålamod och teamarbete från oss föräldrar att få sonen dit vi vill ( in i bilen) och sedan hoppas på att han inte ställer till en scen väl framme på dagis med rop och skrik och lägga sig ned på backen medan de andra föräldrarna snabbt springer in och ut från dagis med dina ungar i handen. I de ögonblicken känner jag mig som ensammast i värden. Jag och sambon taktiksnackar och vänder in och ut på oss själva för att hitta den optimala lösningen för att det ska fungera bättre. Saker som vem gör vad, belöningar för att han sätter sig i bilen, osv osv. Dränerande minst sagt. kämpa på!!!

      Gilla

    2. Dessa nätter alltså… Känner igen pappigheten och kände som dig i flera år men helt plötsligt började jag få sova med honom igen. Det kan vända närsomhelst.

      Gilla

    Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

    Google+-foto

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

    w

    Ansluter till %s