Kärt återseende

På sonens förskola fanns en tjej – E-  som verkligen gillade G. Hon kunde verkligen se honom för den han är. Hon struntade i allt han inte var. Och hakade inte upp sig på hans egenheter. Utan hon verkade verkligen bara gilla honom. Och G gillade henne. När vi hemma på morgonen pratade om vilka han skulle träffa på förskolan sa han alltid resursens namn först och sedan E. Han ropade på henne på förskolan. Han till och med väntade på henne medan hon klädde på sig vid utgång för att få gunga med henne – det inte säga lite det när det gäller otåliga G. 😉

Häromdagen sprang jag på E, hennes mamma och lillasyster när jag nästan var hemma. G var visserligen inte med, men E sken upp när hon såg mig och sprang fram. Ville med en gång veta hur det var med G. Hennes mamma berättade att hon hemma hade sagt ”Jag undrar verkligen hur G har det på sin nya skola” och att E pratat mycket om att hon saknar G. Så jag frågade E om det stämde och hon svarade ”Ja, jag älskar ju G”. Och mitt hjärta bara smälte.

Så visade det sig att de bor bara någon gata bort, så jag bjöd in E till lek om hon vill och svaret var faktiskt ganska givet vid det här laget. Så nu ska vi försöka få till en lekstund här hemma.

Jag nästan flög hem. Ett annat barn, vars föräldrar jag eg inte känner, vill leka med G. Inte någon släktning eller vänners barn som jag bjudit in via föräldrarna, utan en jämnårig som saknar G och vill leka med honom. Sånt som kanske är vardagsmat för andra mammor, men i vår ovanliga vardag var det en stor milstolpe. Något jag ibland undrat om jag ska få uppleva, men som nu faktiskt är inom räckhåll.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s