Domen

För snart ett år sedan överklagade vi ett Lss-beslut. Idag kom domen från förvaltningarätten. Avslag. Eg inte förvånad men ändå ledsen och besviken. Iofs tacksam att jag inte lagt massor av tid och energi på själva överklagan, så hade det känns etter värre. Samtidigt gnager det lite, kanske hade det hjälp, missade jag vår chans?

Jag tror framförallt att jag känner mig sviken av samhället. Vi bönar och ber om hjälp, jag blev sjuk och tvingades byta jobb, vi har nästan inget socialt liv, vi kan så sällan göra det andra gör med sina jämnåriga barn, det är så mycket sorg över allt vi aldrig får uppleva i vårt föräkdrarskap, all sonens utveckling måste övas och tränas fram, man måste läsa och utbilda sig i saker föräldrar normalt kan strunta i, man jobbar nästan lika mycket kring sitt barn som med det vanliga jobbet men allt man får till svar är att det ingår i föräldraransvar att dela på sig och att vi får tillräckligt i igenom de andra insatser vi får. Kanske är det så, jag läser om andra som har det ännu tuffare än vi och som ändå knappt får någon hjälp, men det känns ändå som att samhället sviker och vi lämnas till vårt eget öde. Så beslutet att köpa hjälpen privat känns idag rätt,men ändå så fel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s