En natt på golvet

När jag och maken träffades loooooong time ago, bodde han i en 1,5. Där jag sedan flyttade in. Inte stort men det räckte för oss när vi ännu var nykära och man bara måste umgås hela tiden. Men vi hade lite ont om sängenutrymme, inte mer än 120 cm brett, och även om vi var nykära insåg vi att sömn behöver man trots himlastormande kärlek. Så vi köpte bra madrass och en av oss sov på golvet.

Nu var det längesedan, men jag är faktiskt tillbaka på golvet. Nu beroende på sonen. Hans nya dosering av nattmedicinen går åt trätt håll, så nu testar vi oxå att sova på golvet för att se om det tar oaa närmare målet – att sonen sover själv i sin säng. Ja, den som lever får se om det fungerar eller om jag om några år fortfarande ligger här på en madrass på golvet.

Annonser

Besöken duggar tätt

I oktober och november duggar besök i skolan/sjukvård /habilitering/kortidsboende/tandläkaren tätt. Idag var det habiliteringen. De ska hjälpa oss med insatser kring G som inte är ren sjukvård eller avlastning. Där finns specialpedagog, logoped, sjukgymnast, kurator mm. Idag v var det årsplanering. Så börjar vi med ”hur är det med G nu”. Andra gånger har de här mötena gjort mig ledsen och låg, för det har bara blivit en lång lista av saker som inte fungerar och hela situationen har påmint mig hur annorlunda vi har det, alla de här mötena och samtalen man normalt inte har. Men idag kändes det inte så. Idag kändes det faktiskt som att det går framåt. Mycket är bättre idag än för ett år sedan. Det är klart att det finns hur mycket som helst att jobba med, men idag gjorde det inte något, utan jag kunde se framstegen och glädjas åt det. Det kändes oxå som ett framsteg för mig själv, att inte fastna i neggospiralen utan se att vi gör framsteg hela familjen och vara stolt över det.

Andas in kvällen…

… och andas ut dagen säger min yogalärare. Torsdagar är mitt andningshål, då går jag på yinyoga. Den lugna yogan, stretching och fokus inåt. När allt snurrar runt jobbet, sonen och livet i stort finner jag lugnet på yogamattan. Kombinationen av positionerna och att man stannar i dem i fem minuter gör att man kommer åt djupsittande stress och jösses så det brukar behövas. Det är inte ovanligt att mot slutet av positionerna när spänningarna släpper så kommer tårarna. Och det är faktiskt sååå skönt. En snabblösning av känslorna som byggs upp genom all oro, sorg, utmaningar och problem. Så där ligger jag och snörvlar och känner lugnet komma över mig. De tunga känslorna försvinner med min utandning och jag åker hem lite mer tillfreds.

Just nu är det minst ett besök i veckan hos sjukvård, kortidsboende, tandläkare eller något annat kring G. Idag är det sjukgymnasten. I hans mix av utmaningar och diagnoser har han bla en lindrig cp-skada. Det är lite oklart för oss hur mycket den påverkar honom, men främst är det hans ben. Den här delen av utmaningarna är nog den vi vet minst om, kanske för att den märks minst i vardagen. Eller i alla fall ger minst problem i vardagen. För några veckor sedan fick han problem med båda benen, som att han var rastlös, inte kunde stå stull och liksom steppade på stället. Min hjärna gick typ i katastrofläge – jaha ska han bli lam nu oxå tänkte jag. Så ringa neuro, som hänvisade till sjukgymnasten och två veckor senare ska vi dit. Fast nu är det inga fel på benen. Jaja, lika väl de får kolla igenom, kanske kan vi lära oss lite mer om cp-skadan så något gott kommer det nog ut ur besöket.

Sorgkrympande åtgärder

Vaknade idag och kände mig bakis fasten jag inte var på fest i går, drack inte ens något. Utan gråt-bakis. Trött i själen. Gröt i huvudet. En lugn förmiddag, men alldeles för kort. När de kom hem igen son och make var det med buller och bång. G jag svårt med övergångar just nu, dvs när en sak slutar och en annan börjar,ävrn om det är en bra sak som tar vid. Det kastas grejer, det ska vältas stolar. Så där lagom lätt att vara lung och lågaffektiv. Men klarar på något sätt att lyfta mig ur det. Vi åker buss till farmors födelsedagsfika och stannar bara en timme, sedan kryper det i hans lilla kropp. Så jag lockar på nytt med buss istället för att åka bilen hem. Tack gode gud för att vi bor storstad med tät och bra kollektivtrafik. 😉

Sakta har sorgen krympt litr, vi gör hemgjord pizza till middag, får visserligen kämpa med att sonen inte ska moffa i sig allt på en gång så han kräks, men vi kunde sitta och äta tillsammans för en gångs skull. Det gäller att ta till de här sorgkrympande åtgärderna – kollektivtrafik och pizza.

….som leder till sorg

Avundsjukan i de måtten som förra inlägget dröp av är ofta förstadiet till att sorgen väller fram. Så även i kväll. Sorgen över allt som inte blir. Över det föräldrarskap jag inte får. Om hur svårt så enkla vardagssaker är i vårt liv. Samtalen som inte kommer. Jag får aldrig höra hur en dag har varit. Aldrig får jag hör funderingar på hur världen hänger ihop. Här hemma skulle vi jubla över ett enda futtigt ”varför”. Sorgen över allt det normala jag trodde skulle komma när samtalet kom sommaren 2013 att en liten kille var matchad med oss. Alla år av fruktlösa försök, all sorg vi hade upplevt skulle ersättas. Men så blev det inte. Sorgen stannade kvar. Spanar in framtiden. Studier, jobb, en familj, barnbarn. Naturligtvis saker man aldrig kan räkna med för sina barn, men som jag nog med stor sannolikhet kan räkna bort. Så mycket jag trodde jag skulle få men som glider mellan mina fingrar. Och svårast är att balansera att leva det liv jag har med vår underbara kille samtidigt som sorgen alltid lurar runt hörnet. Vissa dagar känns det svårare än andra.

Avundsjuka….

Jag är säkert på många sätt lyckligt lottat med jobb, hus, fin familj bla bla bla. Men idag jag bara avundsjuk. På fd kollegor som är i London. På syrran som var i NY förra helgen och idag åker till Dubai. På paret i affären som hade en bedårande söt liten unge som sprang runt och hjälpte till. På alla som umgås med vänner och dricker vin och drinkar. På alla som har någon som lagar middag åt dem. På de som suttit och fikat med vänner. På de som kan bjuda hem vänner och deras barn på middag. Jag är bara så kopiöst avsis på allt och alla för precis allt känns det som. Så mycket som inte går i mitt liv just nu för att allt är så djävla uppstyrt, inrutat och uppdelat. Och jag är trött både på det och att vara avundsjuk. Slut på gnället.