Så sover han plötsligt i sitt eget rum, själv i sängen utan att vi behöver sova där inne. Jag vågar inte ringa läkaren ännu för att få doseringen ändrad i systemet, vill ge det några dagar till, inte jinxa det med att ha för brottom, tro för mycket. Blivit lite vidskeplig av alla bakslag.
Men onkekligen känns livet lite lättare. Han sover, vi sover, vi har inte behövt kliva upp varje natt på sistone! Fatta vilken förändring. Han sover bra på sitt kortis och även om han inte rusar in i bilen när vi ska åka dit så han gråter inte längre eller är helt förtvivlad. Han har till och med ätit lite middag där. Vi har en tjej som kommer varannan lördag och leker med honom, tar med honom till lekland, Grönan och allmänt hänger med honom. Vi får lite tid, hinner fixa lite, vila en stund ibland.
Men med lugnet kom tröttheten. Helt slut. Sov 13 tummar mellan lördag och söndag. Trots det fanns inte ork till något i går. Lika slut idag. Så det har varit soffläge idag med. Kanske känner min kropp att faran mattats av, så den slappnar av. Så jag lyssnar på kroppen och sänker axlarna.