Avslut

Med frukost, dans till Lollo och Bernie, körsång från alla barnen på särakolan och tal av rektorn avslutades första terminen i förskoleklassen. En underbar morgon då jag rördes till tårar över sonens utveckling. Det har hänt så mycket sedan han började där för fyra månader sedan. Ihop med medicinen som fick honom att sova har skolan förändrat vårt liv på ett 100 % positivt sätt. Och allt är tack vare den underbara personalen. De anpassar till varje barn och utvecklar vad just de behöver. De över färdigheter i stort som i smått – i går var de på restaurang och åt pizza, ibland åker de buss. De övar på att vänta och aitta still. Men framförallt övar de barnen på att vara vänner. ”Pompis” som G säger. Det syntes när K signalerade till G att sitta bredvid henne för att sjunga och när R sträcker fram huvudet så G kan klappa där, hans sätt att säga hej. De små men ack aå värdefulla tecken. Och det hela avslutades med samling tillsamman med hela skolan där särskolan har en lika stor del som alla andra och som uppskattas av de andra. En så viktig sak som extra värmer hjärtat. Vilket sätt att börja julledigheten på.

Annonser

De små förändringarna

Det sker små saker med Gs utveckling. Små för andra men stora för oss. Sömnen har jag ju skrivit en del om men fatta grejen – han sover själv i sin egen säng hela natten. Jag väcker honom på mornarna numera. På helgerna sover han till sju-halv åtta. Det är en sådan otroligt skillnad att jag kan inte fatta att det händer. Märker att jag börjar bli mer utvilad när man får sova bra, för i morse vaknade jag kvart i sex och kunde inte somna om. Var färdigsoven så jag gick upp, tog en kopp te, läste tidningen och njöt av tystnaden.

G har oxå börjat titta på nya saker på plattan. I går och idag tittade han på ny film med Babblarna, utan sång och musik och verkade verkligen tittade. Det är killen som annars är ganska repitativ och nog sett Teletubbiss favoritleksaker säkert 20 000 gånger under några år. För oss som kämpar med att hitta sysselsättning för G är det ett stort hopp som tänds. Medan andra kämpar för att få ungarna från skärmen kämpar vi med att få dit honom. Så jag tat tacksamt emot de små förändringarna.

Skitsjukdom

Idag fick jag läsa en fd kollega som fått bröstcancer. Skitsjukdom. Hon får nu kämpa med cellgifter, strålning och hormontabletter. Och hon är i min ålder. Vi ser eg varandra bara på fejan men jag blir så berörd. Sånt ska inte hända. Inte kvinnor mitt i livet med barn och familj. Eller ja, ingen egentligen men det kommer nära.

Visserligen har jag själv fått uppleva hur skört livet kan vara och hur fort det kan ändras, men det spelar ingen roll, det knockar mig alltid när det kommer nära. Jag känner alltid mycket, bra som dåligt. Andras lycka och andras smärta går in i mig, jag kan inte värja mig. Jag vill bara få bort det onda från alla. Men det går inte, så jag gråter en stund och säger det igen – skitsjukdom!

Nedräkning har börjat

Det finns studenter när sonens funktionshinder underlättar lite. Tex när man inte hunnit göra klart adventskalender till den första december. Han har ingen uppfattning om datum eller vad adventskalendern är,så inget gråt och tandagnissel när den kom upp en dag sent. Men nu sitter den där. Ska bli spännande att se hur han reagerar när han förstår att man får plocka ner dem och de innehåller godis eller små leksaker. En viss utmaning har det varit att hitta små presenter, han leker ju inte riktigt på samma sätt som andra barn, men jag har ändå lyckats dra ihop lite. Nu är det bara att vänta och se hur reaktionen blir. Jag är i alla fall spänd. 😉