Ytterligheter

Min syster har en son som är lika gammal som vår G, skiljer bara dagar mellan dem på pappret. De har en närhet och ett band som är så speciellt och det värmer alltid att se dem ihop. Men nu äldre de blir desto påtagligare blir det hur annorlunda G är. Fick en filmsnutt från syrran på när kusinen spelar teater i skolan. Så duktig, kan alla sina repliker utantill (vilket var många så han hade huvudrollen) och såg så stor ut. Själv låg jag ikväll i sängen och förundrades över att G verkar göra allt fler associationer, eftersom jag kommenterade han kalla fötter, han upprepade kallt, var tyst en kort stund för att sedan säga ”kallt…snö”. Det som eg skulle göra mig stolt och glad gör mig nu bara….sorgsen.

Annonser

Mer normalt kaos igen

Vet knappt om jag vågar skriva de (för då händer någon ny djävulskap) men jag tror vi är friska nu. Och hyfsat tillbaka i vardagen. Bortsett från att jag är helt slut. Känner att det är svårare att hålla stressen stången och inte få tunnelseende för att det är så mycket på jobbet. Och det är så irriterande, för jag hade en sådan bra planering på jobbet – innan jag blev sjuk – och kände att det flöt på. Men när man blir sjuk rasar det bara ihop till en stor hög med saker att göra, i salig röra. Först är man sjuk och sedan blir man strafffad för det sa en kollega. Typ så. Var första gången sedan jag kraschade som vi var sjuka allihopa och jag var borta från jobbet mer än någon dag. Och med ett jobb där det händer mycket. Så nu är det till att lära mig att balansera i det, hantera det bra. Ibland tänker jag inte på att jag hamnade i utmattning, jag tänker inte på att jag är skörare nu, att jag inte kan köra på som förr. Jag glömmer oxå hur otroligt mycket jobb vi lägger ner på att få vardagen att fungera och att det tar av min energibalans. Men nu känns det alltså som vi går in något mer normalt kaos igen. G och jag tar vår vanliga kollektivtrafikrutt, äter bulle och njuter av att solen lyser. Och äntligen kan Y komma och passa G igen, efter alla sjukveckor så jag och maken kan få några timmar ihop. Då får man bara bestämma sig för att det ändå är ganska bra.

Efter sjukt barn kommer sjuka föräldrar

Jaha, då har vi varit och besökt helvete på jorden igen. Det är när sonen först blir sjuk och sedan ganska snabbt repar sig men inte tillräckligt för att gå tillbaka till skolan men är rastlös, vill leka, men är mest grinig och kastar saker och slåss. Samtidigt som jag och maken däckar i flunsan. Sist detbhände var för två årsedan och maken fick någon variant på lunginflammation. Och farmor som försökte avlasta oss blev sjuk och fick oxå lunginflammation så den här gången har vi mer eller mindre härdat ut själva. Farmor var ute med G i två timmar i går, men hon fick knappt komma in.

Idag var han redo för skolan igen. Och då märker vi att vi har slut på adhd-medicinen. Gah!! Och den finns knappt på några apotek, så det var till att leta i alla apoteks-appar och hitta något som a – hade den, b – inte låg i Gustavsberg eller Handen. (vi bor nordväst om stan). Så avbeställa taxi, försöka få en själv att inte se ut som värsta influensaoffret, ringa skolan och meddela att vi kommer sent. Så efter mycket om och men är nu sonen på skolan och jag har feberfrossa i soffan. Och ber en stilla bön att vi inte missbedömt sonens tillfrisknande och att skolan inte ringer. För mer än ett besök till helvetet vartannat år orkar vi nog inte med.

Detektiv

När lilleman ligger så här bredvid en i över en timme på morgonen då kan man misstänka att något inte står riktigt rätt till. Förr kunde vi ligga och mysa med plattan i sängen på morgonen efter att medicinen börjat kicka in, men det var ju när han sov så dåligt. Numera med bra nattsömn och jämnare medicinering har vi aldrig morgonmys längre.

De är små tecken man får leta efter. Han vill inte äta mer än två skedar gröt. Rastlös, bygga i två minuter, snurra på kontorstolen i en minut. Harklar sig konstigt. Och det slutliga beviset, mysa i sängen. Läsa alla böckerna i högen – annars är det bara två av tio som duger. Så jag önskar jag kunde få svar på frågan ”mår du illa G?”. Men det kan han inte kommunicera, så jag letar efter tecken, lägger pussel kring hans mående.

Och jodå, jag hade rätt. Hej magsjuka!