Kärringlös påsk

I år firar vi påsken utan påskkärringar, för vi drog till London och kusinerna. Visserligen är våra påskar nästan alltid fria från det mesta av påskpynt och påsktraditioner, men några små utklädda påskkäringar hade varit kul att se. Påskägg ska de däremot få, men här är äggjakten på söndagen, aå vi hoppas på uppehållsväder i morgon. För ja, bilden på blå himmel, sol och blommande körsbärsträd är ints representativt för den här resan (även om det faktiskt är taget i dag).

Det jag oxå hoppas på i morgon är att sonen sover lite längre i morgonbitti, har mindre låsningar och att jag därmed inte behöver bli träffad av så mycket kastade saker eller behöver bli slagen lika mycket när frustrationen blir för stor. Lite mindre fixering vid läskflaskor (med innehåll, som ska bäras runt i hela huset) och att han kan tänka sig att vara mer än 3 meter bort från mig skulle oxå vara skönt eftersom maken inte kommer fören på måndag.

Men vi varvade ovanstående med en lyckad tripp med tåg, buss och t-bana till gigantiska shoppingcentret där vi handlade flera saker utan utbrott (in i fem butiker, handlade i tre så inga mängder men ändå). Till och med en vända in till Oxford street för att shoppa påskägg av finare variant till syrran. En superuppspelt liten kille på tåget hem, pussa, krama, säga roligt och affären massor av gånger. För att väl hemma igen inte släppa min sida och inte kunna bestämma sig för vilken sysselsättning som var bäst – den uppe eller den nere. Men det är som vanligt det, det svänger fort och hårt i vår ovanliga vardag.

Annonser

Laga sprickor

Veckorna rullar på, vardagen lunkar fram i samma hjulspår som den gjort hela hösten och vintern. Vi gör samma saker varje helg, leker med samma saker, äter samma mat nästan varje dag, lyssnar på samma musik. Jag är så heligt less på samma, samma, samma, men den här sega och långa vintern med det kalla vädret har liksom inte gett utrymme för så mycket variation. Särskilt inte ihop med låg energi. Men vintern kan ju inte vara hur länge som helst och på torsdag åker vi till London och kusinerna, så lite ljus finns det nog vid horisonten.

Vi är tillbaka till bättre sömnen igen. Ja, i alla fall G och maken. Jag däremot vaknar ofta kl fem och kan inte somna om hur väl det än behövs. Men vi väcks inte av sonen så dags i alla fall. När hans sömn blev sämre kom oron smygande och när han vaknade kl fyra vissa mornar knackade paniken hårt på dörren. Men nya läkaren reagerade snabbt, höjde dosen och några veckor senare är vi tillbaka till bra sovmönster igen. Phu.

Men jag blir påmind om hur skört allt är. En veckas sjukstuga eller några veckors taskig sömn skakar verkligen vår grund. Skapar snabbt sprickor längs väggarna. Och sedan får vi lägga energi på att laga dem. Och så här kommer det vara. Vi kommer kämpa med rätt dos för medicin så länge han växer. Vi kommer alltid ha små marginaler med sömn. Det lär mig – den mycket hårda vägen – att aldrig ta något för givet, att alltid försöka ta fasta på de små glädjeämnena hur små de än är.

Säg den lycka som varar

Jaha, ca fem månader fick vi ha det lite mer normalt med sömnen. Nej vi är inte tillbaka till katastrofläget igen, men jag märker skillnad. Killen som somnar som en sten vaknar lättare när man ska kämna rummet. Och det vaknas tidigare igen. Vardagar har jag fått väcka honom kvart i sju, helgen har han sovit till 7.15-7.30. Senaste veckan lite drygt har han vaknat allt tidigare. Idag 5.30. Suck. Och nej hn är inte utvilad, det märks på humöret där vi har mer låsningar, mer kasta, mer dunka plattan i huvudet – alla saker på frustration. Och den enda skillnaden jag kan se i hans liv just nu är att han sover mindre. Då drar detektivmaskineriet igång igen. Det blir ljusare på morgonen, på verkar det? Behöver vi fixa bättre mörkläggning i hans rum? Har han gått upp i vikt, behöver dosen justeras? Behöver han ha dos kl 02 igen? Och inga svar kan jag få från honom, jag får gissa, lägga pussel. Jag. Blir. Så. Trött. På. Det. Här.

Ni har inte funderat på syskon?

Min bästa vän är min syster. För henne kan jag berätta allt och jag vet att det är samma för henne, särskilt med tanke på vad hon berättat för mig under årens lopp. Det finns massor av dråpliga historier från vårt liv tillsammans och det finns ingen, verkligen ingen, som jag kan skratta så hårt med att det bara inte går att sluta skratta. När vi var mindre var vi nog som många andra syskon, bråkade och slogs. Men det är ju oxå det fina med syskon att de finns kvar där även om man blir arg och skriker på varandra, för man är syskon, bundna till varandra genom livet.

Jag har alltid varit inställd på att ha flera barn. Så kom en tid då jag behövde överväga att min familj inte skulle innefatta barn. Men vi bestämde oss för adoption och ställde oss i kö för ett syskon så fort vi kom hem. För vi ville ha flera barn och jag ville att G skulle få det jag har med min syster. Och någon i familjen som delade hans upplevelse i att vara adopterad.

Vi har många gånger fått frågan om vi inte vill ha fler barn, ett syskon till G. Oja. Som jag vill, som jag drömt och tänkt. Det finns eg ingen övre gräns i Sverige för när man får adoptera, men viss rättspraxis har gjort att i realiteten är det mycket svårt att få medgivande (när man blir godkänd av socialen och förstå då kan gå vidare med ansökan till ett land) om man ansöker efter 43. För tre årsedan behövde vi alltså bestämma oss, eftersom maken stod inför sin 43 årsdag. Skulle vi starta om processen med ett nytt medgivande och resan till syskon? Det var mitt livs svåraste beslut. Och det fanns egentligen bara ett val, för vi är först och främst G föräldrar och han behöver oss så oändligt mycket. Vi skulle inte orka en ny resa, allt vad det innebär att få barn via adoption och samtidigt ta hand om G. Att få barn är alltid en utmaning, att få dem via adoption kommer med en extra påse utmaningar. Risken att vi skulle få ett barn til som G kunde inte uteslutas, två som G skulle vi inte klara. Och typ 100 andra skäl. Så vi stängde dörren, satta inte igång processen. Tog drömmarna och längtan och knölade ner dem längst bak i garderoben likt kläder man sparar tills man gått ner i vikt. Känslor och kläder som man inte kan med att kasta ut, men som man måste gömma så man inte ser dem varje dag och påminns om det som aldrig blir.

Det innebär att han aldrig får det jag har med min syster. Och som han skulle älska att ha ett syskon. Det skär så i hjärtat att jag var tvungen att ta ett beslut som leder till det. Men det värsta är tankarna på att den dagen vi inte längre finns här är han ensam. Vem ska ta hand om honom då? Vem har han då de särskilda banden med? De tankarna ger mig fullblommig panik och andnöd.